Att säga vad man tycker...

Ska det vara så jävla svårt?
Ibland blir jag bara så förbannad på mig själv. Jag lever efter principen le och se glad ut, hur jävligt allt än är. Jag har resonerat såhär, och jag har läst det någon annanstans också att; "le och se glad ut, varken du eller någon annan blir gladare för att du är nere, alla blir mycket gladare om du ler". Problemet är att det där förbannade leendet blir en fasad, en förväntad bild av mig. Jag ska vara så förbannat optimistisk utåt, men egentligen vill jag bara gå runt och hata saker ibland. Jag är alltid den som säger "så farligt var det väl inte" eller "de menade säkert inte att vara såna", eller "ge dom en andra chans" osv. Jag har aldeles för svårt att säga vad jag tycker, om jag riskerar att såra någon annan eller att göra någon besviken. Trots att det kan vara nödvändigt ibland. Det går alltid ut över mig, jag får liksom aldrig som jag vill. Nickar och ler. Svarar att " jadå, det går bra" eller "absolut, det är okej, jag lovar" trots att jag mycket hellre skulle vilja säga att jag inte vill, att det är fel eller att det helt går emot mina principer. Men nej. Jag håller tyst, ler och ser glad ut. Speciellt i skolan. Jag gör som lärarna säger åt mig. Och håller tyst. Räknar sida efter sida i matteboken, svarar när jag blir tillfrågad, lyssnar och hjälper. Och allt det förväntas av mig hela tiden. Jag ska alltid vara hjälpsam och glad, smart och i tid. Alltid. Har alltid varit och kommer alltid att vara. det förväntas av mig. Alla gör det. Jag också, jag får panik om jag skulle vara i närheten av att komma försent, och skäms något vansinnigt om jag svarar fel, glömmer läxor eller böcker, eller får fler än 3 fel på ett prov...

Fan vad misslyckat. jag vågar inte ens klä mig som jag vill. Jag är rädd för hur andra skulle döma mig. Utifrån hur jag klär mig. Oftast har jag de mest typiska H&M kläder man kan ha. Håret flätat eller uppsatt i hästsvans. Osminkad och lagom urringat. Aldrig lite för mycket smink eller för djup urrigning. Ibland händer det att jag får lust att ha på mig Wilbur (för er som inte vet är det min palestinasjal, vit och ljusblå, köpt i Tunisien) och måla ögonen, sätta på mig mina svara cheap monday med nitbälte, och bara gå till skolan och må bra. Hahaha, glöm det. Jag skulle känna mig som ett spöke, allra minst. Skulle aldrig, aldrig våga, eftersom folk skulle bli så förvånade. Nä, såna dagar blir Wilbur-dagar, då jag har honom (jupp, det är en han) på mig hela dagen tillochmed i klassrummen. Wilbur-dagar är bra dagar.