Ibland blir man så irriterad på folk. Idag blev jag det på min mamma. Jag hade de svartavitrandiga "vantarna utan fingar" på mig inomhus. Hon frågade varför, och jag svarade att jag gillade dem och att jag frös om fingrarna (sant), varpå hon säger i snorkig ton:
- Du får ursäkta, men jag tycker inte att man ska ha vantar på sig inomhus.
- Nähä, svarar jag, ursäkta mig.
- Jag hoppas verkligen inte att du blir en såndär "typ" slänger hon ur sig. Hon skulle bara sett mig igår på stan, hon skulle ha dött... Jag tar iallafall av mig vantarna och går upp på mitt rum.
Tur att hon inte vet vad jag lyssnar på iallafall, då skulle jag ju nästan räknas som en såndär hemsk "typ". Jag blev bara så trött när hon började bjäbba på mig om något min syster har gjort. Då blev jag skitarg. Inte utåt, det syns väldigt sällan utåt när jag är arg. Jag brukar bara räta upp mig, hålla huvudet högt och se folk i ögonen. Jag skriker sällan när jag är arg. Jag lyssnar och svarar tillbaka, ibland med samma mynt, ibland är jag bara tyst. Då brukar det rinna ut i sanden och man slipper bråka. Fegt kanske, men effektivt och ibland ganska effektfullt.
En såndär "typ". Jag hatar verkligen sättet hon säger det på. Som om alla med lite alternativa kläder är mindre inelligenta livsformer. Som om jag inte skulle vara hennes så korrekta. duktiga, dotter i sånna fall. Hon fattar inte att det inte är min personlighet jag ändrar. Palestinasjalen kunde hon acceptera eftersom hon hade en när hon var ung, men vantarna var tydligen något fruktansvärt. Det blir spännande att se henne när/om jag köper ett nitbälte. Eller inte. Det tar väl hus i helsike. Undrar om det är värt det...
Att hon liksom inte inser att jag inte kommer att vara sån(här) för alltid. Jag kommer säkert växa ifrån det. När jag är 30 kommer jag säkert inte att använda palestinasjalen längre. Jag kommer antagligen inte lyssna på MCR heller. Jag kommer inte vilja det. Jag vill ha ett jobb när jag blir vuxen, och då kan man inte klä sig hur som helst. Jag komer inte att vilja klä mig som jag vill nu då. Nu är jag 13, nu kan jag klä mig som jag vill och lyssna på den musik jag vill utan att förlora på det. Kan jag inte få göra det då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tänk att jag kände på mig att ett sånt här inlägg skulle komma Madde.
Fy fan så bra du skriver. Och fy vad arg jag blir på din mamma *grr*. Visst ser man annorluna ut om man klär sig i svart-vita vantar utan fingrar, palestinasjal och nitbälte. MEN ens personlighet ändras INTE ETT SKIT för det!! Man är exakt samma männsika som man var innan. Bara för att man inte har haft en döskalletröja på sig innan och sedan en dag bestämmer sig för att ta på sig en sån, då är man ändå samma människa. Man blir inte "knäpp" för att man väljer den stilen. Kanske bara att man tas på mindre allvar. Jag tycker du är skitcool i dina vantar Madde, jag med, och vi var verkligen skitcoola igår.
Tycker däremot att du gör lite fel. Visst du är "bara" 13 MEN det var otroligt dumt av dig att ta av dig vantarna bara för att din mamma påpekade att "sånna har man inte inomhus". Du skulle stått på dig, eftersom att du gillar att ha dem inomhus och för att du frös. Men också för att det är ju vad du själv vill. Bara för att hon tycker så ska du ju inte ta av dig vantarna om du inte egentligen vill det.
Sen kanske du ska visa din ilska lite mer? Du behöver ju inte skrika och hålla på, men du kan ju redogöra för det du tycker och att hon har fel.
Stå på dig och köp nitbältet! Hon får väl tycka att det är hemskt etc etc.. men du blir liksom inte knäpp för det. Det är en stil och det är en cool stil!
Kram
Du har rätt, jag kanse borde bli argare, och jag borde inte tagit av mig vantarna.
och just det, tack för att du är en så bra kompis ^^
Kram Maddie^^
Skicka en kommentar