Övriga smaskiga lajvdetaljer som inte fått plats

Japp, det finns en massa detaljer till som inte fick plats, så here we go.

Först ut: Hur Vi träffade Doris och Alma

Tredje dagen var jag och Moa på väg till offen för att ordna något. På vägen möter vi två personer med en hund som vi inte kan motstå at klappa. Det visar sig att de spelade sjöfarare till för ungefär en halvtimme sedan, då de avrättats. Det var alltså deras ångestskrik vi hörde när vi passerade kyrkan den dagen. De ska nu skaffa nya roller, och vi kommer överens om att vi måste känna varandra på något vis in-lajv. Off har vi inte känt dem mer än ett par minuter. När vi konmer en bit på vägen ser vi en lösspringande hund (dock inte sjöfararnas) som springer fram och tillbaka på vägen. Vi fångar in dem och någon minut kommer Doris och Alma (jag har ingen aning om vad de heter på riktigt) körande i sin bil och får syn på oss med hunden. Vi får låna ett koppel och går mot bebyggelsen på andra sidan vägen för att hitta någon som kan ta hand om hunden och ringa polisen eller vet vem som äger den. efter en lång promenad hittar vi till sist ett bebott hus, och den som bor där vet också vem hunden tillhör. Skönt. Vi återvänder till lägret och sedan framåt kvällen dyker Doris och Alma upp i lägret och frågar efter vägen till byn ;).

Historien om herr Johannes död
- eller hur det faktiskt var...

Herr Johannes var adlig page åt Hans nåd Sverker Silfwerpil. Han uppskattade att visa sig aningen förmer än de två småpigorna Hilda och Disa, som också de arbetade i följet. En morgon ungefär ett glas efter morgonmålet när pigan Hilda satt och frös vid elden kom Herr Kanslers skrivarlärling rusande och kallade på fröken Falkvinges livmedikus. Hon skrek att Johannes var döende och att det var brådskande Skrivarlärlingen hastade iväg tätt följd av Livmedikusen.

Ungefär ett yterligare att halvt glas senare dök en av Hans nåds soldater upp i lägret. Han stödde en mycket illa sårad Johannes, som tidigare uppväckts från de döda av den Gyllene Systern. Dessvärre kunde varken hon eller livmedikusen läka hans skador. Han lades att vila på sin bädd, och de två småpigorna skickades för att hämta mat och dryck åt honom. När Hilda dök upp med Johannes mat, fick hon se soldaten stå på knä, böjd över Johannes som hostar, skakar och rosslar. Det knyter sig i magen på henne när hon inser att herr Johannes håller på att dö. Hon vet inte riktigt varför, men hon vill så gärna bara hålla honom i handen och säga något tröstande. Johannes drar ett sista rosslande andetag och tystnar. Föralltid. Hilda drar flämtande in andan för att försöka dölja en snyftning. Hon står handfallen med matbrickan i händerna och frågar förvirrat vart hon ska göra av maten. Soldaten säger kort att Johannes inte behöver maten längre. Han får allt han behöver hos Uijin. Soldaten ger de två småpigorna i uppgift att täcka liket, och under tystnad placerar de en filt över Johannes kropp.

Därefter lämnar Hilda tältet med brickan i handen, och pigan Ylva fråga om Johannes inte skulle ha maten. Hilda ser ner i marken och svarar nästan ohörbart att Johannes inte längre behöver maten. Ylva ber henne att upprepa det hon sa, eftersom hon inte hörde det. Lite högre den här gången säger Hilda att herr Johannes inte behöver maten längre.
- Varför inte? Frågar Ylva, och med darrande stämma svarar Hilda att Johannes är död. Död.
Hilda sjunker ihop på en bänk vid eldstaden och betraktar lågornas dans under tystnad.

Eller ja, så var det kanske inte riktigt, men det beskriver ungefär händelseförloppet, och var antagligen betydligt roligare att både läsa och skriva än ifall jag skulle följt verklighetens händelser slaviskt. När jag och Moa skulle bege oss hem från lajvet på eftermiddagen den kvällen såg vi Johannes sitta vid eldstaden, och vi fick i efterhand reda på att när vi varit i byn med Kallas hade han kommit ut ur tältet, blygt leendes och sagt:
- Goda nyheter, jag var bara medvetslös...