Lajv dag 4

Vi vaknade ungefär ett halvt glas (halvtimme) efter gryningen och steg upp ur våra sovsäckar, som dessutom rullat ut sig ur filtarna, så att en glansig, definitivt omedeltida sovsäck syntes lite väl bra. Den här morgonen var isande kall och jag var glad att jag sovit inlajv med både ylleklänning, tjockstrumpor, vantar, Belas mössa samt struthätta. Tog en stund att vakna ordentligt, men man vaknar brutalt snabbt när man blir ivägskickad för att hämta vatten. Man borde alltid knata en kilometer varenda morgon, man mår så bra då. Eller åtminstone den kilometern med tom hink, sen när man ska tillbaka med en full hink är det inte lika skojigt längre, men ack så underbart medeltida :). Att gå tillbaka tar betydligt längre tid än att gå till byn, så efter en stund hörde vi munkarnas morgon-mässande. Jag vände mig om och insåg att de var påväg åt samma håll som vi, och min karaktär blev givetvis rädd. Jag har ärligt talat fortfarande ingen aning om varför hon är rädd för munkarna. Så Hilda skyndade på stigen, och eftersom hon faktiskt har bättre kondition än Disa, var hon snart flera meter framför henne. Men på grund av att hon inte ville vara orättvis mot Disa och lämna henne hos munkarna, så erbjöd hon sig att bära även Disas hink. Ja, ont i ryggen fick jag ju, men själv göra själv ha, det var trots allt jag som skrev min egen karaktär och hittade på att hon skulle vara rädd för munkar ^^. Men efter ca 300 meter var munkarna oroväckande nära i Hildas ögon så hon frågade lite försynt om inte Disa kunde bära sin egen hink en stund nu, det var ju trots allt inte så långt kvar. det gick Disa med på, och en hink lättare skyndade Hilda på stegen med rädslan molande i bröstet. Hon blev tvungen att välja mellan att lämna hinken i lägret och därmed slippa möta munkarna eller att hjälpa Disa med hennes hink också, och därmed bli tvungen att då förbi munkarna. Hon valde det första alternativet, och återvände sedan kvickt tillbaka till Disa och bar hennes hink till lägret när munkarna passerat. Lagom till när vi återvände till lägret andra gången kom munkarna in i lägret mässandes "U-u-ujin hö-ör min bön" och välsignade lägret. Precis när en av munkarna säger: Slå an den endes ton, och den andre munken slår på gong-gongen stiger solen ovanför trädtopparna. Så otroligt häftigt att jag inte ens fnissade, utan visade den vördnad inför munkarna som faktiskt förväntades av mig. Frukosten bestod av jättegod havregrynsgröt och äppelkompotten och plättarna som inte åts upp föregående dag. Ljuvligt gott!

Efter en halvtimmes frysande och inget görande alls dök Kallas upp och erbjöd oss att prova hans pilbåge, vilket vi givetvis inte tackade nej till. det var jätteroligt och det var först när vi slutade skjuta på träden (som fått agera måltavla) jag såg att halva min vänsterhand var alldeles rödfärgad av blod, som visade sig komma från ett sår vid tummen. Jag har f ö fortfarande ett ärr där. Antagligen var det "snörningen" högst upp på pilen som orsakat det.

När vi kom tillbaka från pilbågsskjutandet bad Bela mig och Disa (Moa) att gå och hämta ved, eftersom Hans nåd ville ha elden brinnande hela natten. Men precis när vi skulle lämna lägret gick fållen på Disas klänning upp, och den vägrade låta sig nålas fast. Så Hilda fick fortsätta ensam mot byn. Eftersom Hilda avskyr att vara ensam kom hon att tänka på Doris och Alma som bodde i ett undanskymt läger på en kulle, ungefär halvvägs till byn. Så hon tog sig efter mycket klättrande bland pinnar, stenar och rötter upp till deras läger och blev bjuden på kakor och nyponsoppa. Dessutom lärde jag mig en ny sång, som jag inte tänker skriva här, då den äro allt för opassande i bildade sammanhang (aka jätte-snuskig). efter en stund var jag tyvärr tvungen att göra det jag blivit ivägskickad för, nämligen hämta ved. Så Hilda tackade så mycket för kakorna, nyponsoppan och det trevliga sällskapet och begav sig in till byn. Med famnen full av ved återvänder hon till lägret. Där möts hon av Kallas som undrar om inte hon och Disa vill följa med in till byn, eftersom han inte uppskattade att vandra ensam på vägen i tiders som de för tillfället. Givetvis följde vi med och vi hade en trevlig pratstund på vägen mot byn. I byn mötte vi åter Doris och Alma som berättar att de har fått reda på vem som är far åt barnet Doris väntar (hon spelade gravid). En rik man vid namn Marcus Lexus Geller. Medan Kallas försvinner iväg för att betrakta handelsbodens varor får Nora som står i dörren till värdshuset syn på oss och ropar på oss. Hon och en annan av pigorna på värdshuset som ska gifta sig med en soldat i Falkvinges följe, berättar att den andra pigan som ska gifta sig har sett konstiga tecken på sin blivande makes arm, och de är nästan helt säkra på att han är mörkervän. De ber oss att sprida ryktet till så många som möjligt för allas säkerhet.

Givetvis berättar vi för Kallas vad vi har hört, som blir lite förskräckt och orolig för vår säkerhet, och säger åt oss att vara på vår vakt i lägret, speciellt när inte han och/eller Kejra är där, och när Silfwerpils soldater är i byn. Hilda blir nästan lite rörd över att han bryr sig. Sedan bjuder Kallas på ett stop cider, och efter det är det dags att bege sig tillbaka till lägret för hemfärd, till verkligheten igen, då Moa mådde dåligt och ville åka hem.

Att se alla bilar och gatlyktor och ljus och komma hem igen var nästann en chockartad upplevelse. Jag hade gärna stannat kvar i Lind ett tag till. Dock var det väldigt skönt att duscha efter fyra dagar i skogen utan dusch...Det här lajvet var nog det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv. Slår alla chaterresor i världen!