Lajv dag 3

Från denhär dagen minns jag inte så hiskeligt mycket, däremot minns jag kvällen! Underbara härliga fantastiska lajvare finns det! Efter några timmars vedhuggning (får jag ge alla ett råd: Hugg aldrig ved i långklänning!) och flängande till och från byn med vattenhinkar och samlandes och bärandes av ved började det skymma, och vi begav oss till Dam Pilskölds (aka Fru Oxenfält av de andra kättiska följena ^^) läger. Vi hade fått off-order av Erik att inte för allt i världen kalla henne fru Oxenfält, or otherwise skulle inte våra stackars karaktärer få det så roligt... Efter att ha ätit en bakad potatis och äggröra som inte alls smakade illa, men den var miiiil ifrån Petras underbara fisksoppa, men grytan efter den var ett H-e att diska dagen efter.... Efter en stund blev det dags för allihopa att ge sig in mot byn för minnesgudstjänst till markgreve Oxenfälts ära samt krigsråd och herremännen visade sig och vi samlade ihop oss för att gå. Det tog en stund, och eftersom det var becksvart ute så gick aldrig jag och Moa mer än 1 meter ifrån Petra/Bela, och hon hade dessutom en lykta. Så när vi går på vägen/stigen mot byn, ca 50 personer sammanlagt i kompakt mörker med stearinljuslyktor som enda ljuskälla skriker någon plötsligt: Halt! för fulll hals. Alla stannar och när det börjar skrikas om svartblod (orcher) stod jag seriöst som förstenad tills Petra viskade åt mig att komma närmre henne. Fy farao vad in-lajv jag var då. Jag stod där och höll i Petras arm och undrade vad som skulle hända. De två synliga svartbloden infångades och medtogs till byn. Nu i efterhand fick jag reda på att ytterligare fyra eller sex svartblod hade stått i skogen och betraktat oss. Tur vi inte visste det då, då hade jag definitivt inte velat gå där. Speciellt inte näst sist i det långa ledet. det var bara Hedwig och någon soldat till bakom oss. Jag tror inte att de visste hur mycket min karaktär litade på dem, hon hade lungt lagt sitt liv i deras händer om det hade gällt något sådant. Bara att möta Hedwigs blick och se hennes samanbitna annsiktsuttryck i skenet av lyktan gjorde mig nästan lugn igen. Däremot litade inte Hilda (min karaktär) lika mycket få Fröken Falkvinges soldater, vilket kanske var klokt med tanke på vad vi fick höra om en av soldaterna där dagen efter... Och bara att se Kallas, och se hur lungt och vettigt han betedde dig (egentligen hon off) gjorde att Hilda överhuvudtaget inte bröt ihop totalt av allt snubblande i den nattsvarta skogen, rädslan för svartbloden, och den största rädslan av dem alla: att tappa bort de andra eller att bli lämnad ensam. Så, med ett krampaktigt grepp om Belas arm fortsatte jag mot byn. Eftersom vi gick bland de sista i ledet hade det redan hänt lite saker när vi kom in till byn och stannade i utkanten av den lilla torgliknande platsen. Munkarna stod inne i sin kyrka och skrek att de skulle ta b ort de vidriga svartbloden från deras kyrkas närhet, och diskussionen om ifall man skulle förhöra eller avrätta svartbloden var i full gång. Hans nåd var åtminstone god nog att ge oss ledigt och vi begav oss till värdshuset en stund pratade lite granna. Sedan begav vi oss till kyrkan för gudstjänst. Tvi vale vad rädd jag var för att göra bort mig. Men jag tror inte att jag var så in-lajv någon gång på hela lajvet som jag var under den gudstjänsten. Det var en dopgudstjänst för två pigor som skulle gifta sig påföljande kväll. Prästen predikade en stund, han berättade om en by som troget bad till Uijin, men som aldrig arbetade och därför svalt invånarna ihjäl. Meningen med den berättelsen var att tala om för oss att man måste arbeta, trots sin tro på Uijin. Jag satt som trollbunden hela gudstjänsten, och när vi sedan skulle gå fram och knäböja för att ta emot Uijins ljus och bli välsignade av prästen började man nästan undra om inte allt faktiskt var på riktigt. Jag satt där med mitt huvudet nedböjt och stearinljuset i handen och bad Uijin om förlåtelse för min karaktärs synder, och jag tror aldrig jag har varit med om dess like. Så fruktansvärt häftigt var hela känslan av att tillhöra något stort, att spela sin roll både för sin egen och alla andras skull, som om jag var någon som hörde dit. Underbart.



Efter gudsstjänsten gav sig Petra, jag, Moa, Febe och Christel (Bela, Hilda, Disa, Ylva och Estrid in-lajv) tillbaka i mörkret till dam Pilskölds nästintill tomma läger. Jag tror bara att det var Egon (som f ö kallades Runkar'n av pigorna i lägret, dont ask me why...) Sibylla och några andra pigor samt rådgiverskan fröken Trana där. Vi, eller snarare Egon, konstaderade att efterrättten var färdig men att adeln inte var där, så den underbara äppelkompotten fick fortsätta puttra över elden. Så vi slog oss ned vid en annan eldstad och Bela började sjunga vackra visor, nästan så man ville gråta ibland. Jag tror att de hette Den tvångsrekryterade soldaten, Vårvindar friska, visa i molom och semdsvisan, samt någon snuskig som hette Pigan och drängen, som man kanske kan gissa vad den handlade om.... När det blev lite gladare och snabbare visor beklagade sig fröken Trana över att hon inte hade någon mungiga med sig, varpå det slog mig att jag hade ju en i min pung (ja, det heter pung, den där lilla påsgrejen man hänger i bältet) så jag erbjöd henne att låna den. Hon blev lite konfunderad över varför jag inte kunde spela själv om jag hade en, men jag sa att jag inte var något vidare duktig på sådantdär. Men det lät jättefint med mungigan till Vårvindar friska. Efter en stund insåg vi att det skulle ta åtskilliga timmar innan hersskapet behagade ta sig tillbalka till lägret för att äta efterrätt, så på Egons initiativ,och med Belas godkännande försåg vi oss med plättar och härligt varm äppelkompott med kanel.



Jag kom på att jag mindes Egons skojiga sång om en katt, så håll till godo:



Ge din katt en träsko så att man kan höra när den kommer
Katter borde klampa, så att man kan springa därifrån tippetippetipp

Ge din katt en lykta så att man kan se den när man kommer

Katter borde lysa, så att man kan springa därifrån tippetippetpptipp

Ge din katt en sur sill, så att man kan lukta när den kommer

Katter borde stinka, så att man kan springa därifrån tippetipppetipptipp



När äppelkompotten var äten (vi vågade inte ta så mycket att det skulle märkas, för vad skulle ers nåd säga då?) och alla visor sjugna föreslog Bela att vi skulle ge oss tillbaka in till byn, och sagt och gjort, vi fem Silfwerpilspigor tackade Egon, Sibylla, fröken Trana och de andra för det trevliga sällskapet, försåg oss med lyktor och vandrade iväg i mörkret på stigen mot byn. alla viktiga adelspersoner hade ett viktigt möte, så vi begav oss till värdshuset och slog oss ned. Snacka om att vi blev förvånade när en soldat som min karaktär tyckte var aningen otrevlig kom fram till oss och sade att några sökte fröknarna Hilda och Disa. Jag undrade i mitt stilla sinne vad Ers nåd Silfwerpil och Herr Kreuz hade befallt om nu. Det visade sig att det inte alls var Hans Nåd som ville något, utan Doris och Alma som ville ha lite sällskap (mer om Doris och Alma senare). Vi hade trevlig och det var ett fasligt drag på värdshuset. Nora Vilse (Millens karaktär) kom fram till oss och bjöd oss på cider, "till tappra pigor i höstmörkret" som hon sa. Alla sjöng, skrattade och var glada, och glömde alldeles bort att Abderon var det sita riket i världen, att svartblogen tagit sig innanför muren, att upprorsmännen hade tagit vadstället och vice versa. Så plötsligt trängde sig "verkligheten" brutalt inpå oss igen. Någon slet upp värdshusdörren och ropade på hjälp, och några sekunder senare bar man in en allvarligt sårad man (han spelade sin roll nästan onyttigt bra, och hade dessutom varit med och dasant tidigare på kvällen) och la honom mitt på golvet. Alla tystnade utom två (som spelade) överförfriskade män vid vårt bord. Några som kände den döende knäböjde vid hans sida, och en av soldaterna i Silfwerpils följe försökte höra vad han sa. Han hostade blod och stönade, och precis när han försökte säga vem som sårat honom började en av de överförfriskade männen skräna. Mannen dog utan att någon hört namnet på hans baneman. Jag kanske inte behöver tillägga att vårt bord fick idel ilskna blickar...

Efter denna skakande upplevelse blev inte stämningen på värdshuset densamma, så Bela bestämde att vi skulle bege oss hemåt mot lägret. På platsen mellan kyrkan och brunnen mötte vi resten av följet, som tydligen var klara med det viktiga mötet, och alla i Silfwerpilsföljet begav sig tillbaka mot lägret. Nu när Hilda trodde att svartbloden var infångade och avrättade (vadå naiv?) var hon betydligt mer självsäker och gick därför inte och klängde på Bela hela tiden. Vi pigor samtalade lite lågt om det som hade skett på värdshuset och vi fick en åthutning i form av "tyst i ledet!" Vi sänkte rösterna men när vi kom till bron var jag tvungen att fråga Bela ifall hon trodde att näcken inte kunde tänkas sova på natten, så att man slapp snurarr runt i mörkret. Då höjde Ylva rösten och sa att näcken minsann fanns hela tiden och överallt. Då blev Hans nåd Sverker arg och gav bestämda order om att pigorna skulle vara tysta. Sedan dess har Hilda funderat på hur näcken kan vara överallt, för någon måste ju gå över en annan bäck någon annanstans på en annan bro samtidigt som någon annan någon gång, eller hur? Klockan var nog ganska mycket när vi kom tillbaka till lägret, och Hans nåd och de andra hade glömt allt vad efterrätt heter. Vi gick iallafall till tältet och möttes där av Kallas som förkunnade att han tyckte att det var mycket trevligt att vi skulle sova i samma tält som de inatt. Nu i efterhand har jag både förstått och fått förklarat för mig att han fösökt att charmera min karaktär hela lajvet, dum som hon är förstod hon inte det förrän sista dagen. Hade varit jäkligt kul att spela på ^^. Så mycket som hon litade på Kallas skulle hon nog ha blivit lite väl förskräckt om hon insett att hon hyste andra känslor än bara tillit och vänskap. Jaja, jag och Moa gick ialllafall och lade oss och somnade till ljudet av Belas, Ylvas och Estrids sång och herrarnas högljudda diskuterande i det andra tältet. Underbart lajvigt :D