Hej Världen!

Det var väl en storslagen rubrik skriven av en liten människa som jag?
Här sitter jag i dunklet i arbetsrummet. Har precis ätit en clementin. Gott. Lyssnar på musik. The Police - Every breath you take. Dagen till ära iklädd en rosalila poltröja och mina grå struprösjeans. En svart sjal runt midjan och åttiotals-våfflat hår. Drömmer om en annan värld. Vad gick fel? Allt är fel svar. Allt gick inte fel! Mycket gick bra också. Men nu är världen fel. Kan någon svara på varför?

Har du någonsin verkligen öppnat ögonen?
Har du någonsin verkligen försökt ta in det som händer utanför din egen lilla värld?
Har du någonsin skämts för att du har det så bra när andra lever i ett helvete?

Jag borde vara en lycklig människa, eller hur?
Jag har några riktiga vänner, ett hem, en familj.
Jag är duktig i skolan, lägger ner tid på saker som andra tycker är viktiga.
Jag gör saker och lär mig saker inför framtiden.
Men vad gör jag då i nuet?
Det känns som om något saknas inuti.
Jag gör inte saker för min egen skull. Jag engagerar mig i saker för att andra inte klarar det själva. Jag måste klara allt bättre än mina föräldrar gjorde. Att göra något jag verkligen innerst inne vill utan att behöva tänka på allt annat runt omkring skulle vara ett privilegium.
Jag ska verka så vuxen hela tiden. Stor flicka, stora tjejen, nästan vuxen.
Jag ska ta ansvar och bry mig. Jag får inte skita i allt. Inte en enda gång får det gå dåligt.
Det har gått dåligt och jag har lovat att det aldrig ska hända igen.
Jag håller med, nickar och ler. Varför skulle jag klaga, det får jag bara skit för?
En lyckad fasad. Hon som klarar allt.
Lung, sansad, vet hur allt ska vara. Det är så ni ser mig, tänk om det inte stämmer?
Frågar ni så svarar jag. Glömmer ni så ordnar jag.
Jag har sålt min själ till andra.

Jävligt smart, eller hur?

Övriga smaskiga lajvdetaljer som inte fått plats

Japp, det finns en massa detaljer till som inte fick plats, så here we go.

Först ut: Hur Vi träffade Doris och Alma

Tredje dagen var jag och Moa på väg till offen för att ordna något. På vägen möter vi två personer med en hund som vi inte kan motstå at klappa. Det visar sig att de spelade sjöfarare till för ungefär en halvtimme sedan, då de avrättats. Det var alltså deras ångestskrik vi hörde när vi passerade kyrkan den dagen. De ska nu skaffa nya roller, och vi kommer överens om att vi måste känna varandra på något vis in-lajv. Off har vi inte känt dem mer än ett par minuter. När vi konmer en bit på vägen ser vi en lösspringande hund (dock inte sjöfararnas) som springer fram och tillbaka på vägen. Vi fångar in dem och någon minut kommer Doris och Alma (jag har ingen aning om vad de heter på riktigt) körande i sin bil och får syn på oss med hunden. Vi får låna ett koppel och går mot bebyggelsen på andra sidan vägen för att hitta någon som kan ta hand om hunden och ringa polisen eller vet vem som äger den. efter en lång promenad hittar vi till sist ett bebott hus, och den som bor där vet också vem hunden tillhör. Skönt. Vi återvänder till lägret och sedan framåt kvällen dyker Doris och Alma upp i lägret och frågar efter vägen till byn ;).

Historien om herr Johannes död
- eller hur det faktiskt var...

Herr Johannes var adlig page åt Hans nåd Sverker Silfwerpil. Han uppskattade att visa sig aningen förmer än de två småpigorna Hilda och Disa, som också de arbetade i följet. En morgon ungefär ett glas efter morgonmålet när pigan Hilda satt och frös vid elden kom Herr Kanslers skrivarlärling rusande och kallade på fröken Falkvinges livmedikus. Hon skrek att Johannes var döende och att det var brådskande Skrivarlärlingen hastade iväg tätt följd av Livmedikusen.

Ungefär ett yterligare att halvt glas senare dök en av Hans nåds soldater upp i lägret. Han stödde en mycket illa sårad Johannes, som tidigare uppväckts från de döda av den Gyllene Systern. Dessvärre kunde varken hon eller livmedikusen läka hans skador. Han lades att vila på sin bädd, och de två småpigorna skickades för att hämta mat och dryck åt honom. När Hilda dök upp med Johannes mat, fick hon se soldaten stå på knä, böjd över Johannes som hostar, skakar och rosslar. Det knyter sig i magen på henne när hon inser att herr Johannes håller på att dö. Hon vet inte riktigt varför, men hon vill så gärna bara hålla honom i handen och säga något tröstande. Johannes drar ett sista rosslande andetag och tystnar. Föralltid. Hilda drar flämtande in andan för att försöka dölja en snyftning. Hon står handfallen med matbrickan i händerna och frågar förvirrat vart hon ska göra av maten. Soldaten säger kort att Johannes inte behöver maten längre. Han får allt han behöver hos Uijin. Soldaten ger de två småpigorna i uppgift att täcka liket, och under tystnad placerar de en filt över Johannes kropp.

Därefter lämnar Hilda tältet med brickan i handen, och pigan Ylva fråga om Johannes inte skulle ha maten. Hilda ser ner i marken och svarar nästan ohörbart att Johannes inte längre behöver maten. Ylva ber henne att upprepa det hon sa, eftersom hon inte hörde det. Lite högre den här gången säger Hilda att herr Johannes inte behöver maten längre.
- Varför inte? Frågar Ylva, och med darrande stämma svarar Hilda att Johannes är död. Död.
Hilda sjunker ihop på en bänk vid eldstaden och betraktar lågornas dans under tystnad.

Eller ja, så var det kanske inte riktigt, men det beskriver ungefär händelseförloppet, och var antagligen betydligt roligare att både läsa och skriva än ifall jag skulle följt verklighetens händelser slaviskt. När jag och Moa skulle bege oss hem från lajvet på eftermiddagen den kvällen såg vi Johannes sitta vid eldstaden, och vi fick i efterhand reda på att när vi varit i byn med Kallas hade han kommit ut ur tältet, blygt leendes och sagt:
- Goda nyheter, jag var bara medvetslös...

Lajv dag 4

Vi vaknade ungefär ett halvt glas (halvtimme) efter gryningen och steg upp ur våra sovsäckar, som dessutom rullat ut sig ur filtarna, så att en glansig, definitivt omedeltida sovsäck syntes lite väl bra. Den här morgonen var isande kall och jag var glad att jag sovit inlajv med både ylleklänning, tjockstrumpor, vantar, Belas mössa samt struthätta. Tog en stund att vakna ordentligt, men man vaknar brutalt snabbt när man blir ivägskickad för att hämta vatten. Man borde alltid knata en kilometer varenda morgon, man mår så bra då. Eller åtminstone den kilometern med tom hink, sen när man ska tillbaka med en full hink är det inte lika skojigt längre, men ack så underbart medeltida :). Att gå tillbaka tar betydligt längre tid än att gå till byn, så efter en stund hörde vi munkarnas morgon-mässande. Jag vände mig om och insåg att de var påväg åt samma håll som vi, och min karaktär blev givetvis rädd. Jag har ärligt talat fortfarande ingen aning om varför hon är rädd för munkarna. Så Hilda skyndade på stigen, och eftersom hon faktiskt har bättre kondition än Disa, var hon snart flera meter framför henne. Men på grund av att hon inte ville vara orättvis mot Disa och lämna henne hos munkarna, så erbjöd hon sig att bära även Disas hink. Ja, ont i ryggen fick jag ju, men själv göra själv ha, det var trots allt jag som skrev min egen karaktär och hittade på att hon skulle vara rädd för munkar ^^. Men efter ca 300 meter var munkarna oroväckande nära i Hildas ögon så hon frågade lite försynt om inte Disa kunde bära sin egen hink en stund nu, det var ju trots allt inte så långt kvar. det gick Disa med på, och en hink lättare skyndade Hilda på stegen med rädslan molande i bröstet. Hon blev tvungen att välja mellan att lämna hinken i lägret och därmed slippa möta munkarna eller att hjälpa Disa med hennes hink också, och därmed bli tvungen att då förbi munkarna. Hon valde det första alternativet, och återvände sedan kvickt tillbaka till Disa och bar hennes hink till lägret när munkarna passerat. Lagom till när vi återvände till lägret andra gången kom munkarna in i lägret mässandes "U-u-ujin hö-ör min bön" och välsignade lägret. Precis när en av munkarna säger: Slå an den endes ton, och den andre munken slår på gong-gongen stiger solen ovanför trädtopparna. Så otroligt häftigt att jag inte ens fnissade, utan visade den vördnad inför munkarna som faktiskt förväntades av mig. Frukosten bestod av jättegod havregrynsgröt och äppelkompotten och plättarna som inte åts upp föregående dag. Ljuvligt gott!

Efter en halvtimmes frysande och inget görande alls dök Kallas upp och erbjöd oss att prova hans pilbåge, vilket vi givetvis inte tackade nej till. det var jätteroligt och det var först när vi slutade skjuta på träden (som fått agera måltavla) jag såg att halva min vänsterhand var alldeles rödfärgad av blod, som visade sig komma från ett sår vid tummen. Jag har f ö fortfarande ett ärr där. Antagligen var det "snörningen" högst upp på pilen som orsakat det.

När vi kom tillbaka från pilbågsskjutandet bad Bela mig och Disa (Moa) att gå och hämta ved, eftersom Hans nåd ville ha elden brinnande hela natten. Men precis när vi skulle lämna lägret gick fållen på Disas klänning upp, och den vägrade låta sig nålas fast. Så Hilda fick fortsätta ensam mot byn. Eftersom Hilda avskyr att vara ensam kom hon att tänka på Doris och Alma som bodde i ett undanskymt läger på en kulle, ungefär halvvägs till byn. Så hon tog sig efter mycket klättrande bland pinnar, stenar och rötter upp till deras läger och blev bjuden på kakor och nyponsoppa. Dessutom lärde jag mig en ny sång, som jag inte tänker skriva här, då den äro allt för opassande i bildade sammanhang (aka jätte-snuskig). efter en stund var jag tyvärr tvungen att göra det jag blivit ivägskickad för, nämligen hämta ved. Så Hilda tackade så mycket för kakorna, nyponsoppan och det trevliga sällskapet och begav sig in till byn. Med famnen full av ved återvänder hon till lägret. Där möts hon av Kallas som undrar om inte hon och Disa vill följa med in till byn, eftersom han inte uppskattade att vandra ensam på vägen i tiders som de för tillfället. Givetvis följde vi med och vi hade en trevlig pratstund på vägen mot byn. I byn mötte vi åter Doris och Alma som berättar att de har fått reda på vem som är far åt barnet Doris väntar (hon spelade gravid). En rik man vid namn Marcus Lexus Geller. Medan Kallas försvinner iväg för att betrakta handelsbodens varor får Nora som står i dörren till värdshuset syn på oss och ropar på oss. Hon och en annan av pigorna på värdshuset som ska gifta sig med en soldat i Falkvinges följe, berättar att den andra pigan som ska gifta sig har sett konstiga tecken på sin blivande makes arm, och de är nästan helt säkra på att han är mörkervän. De ber oss att sprida ryktet till så många som möjligt för allas säkerhet.

Givetvis berättar vi för Kallas vad vi har hört, som blir lite förskräckt och orolig för vår säkerhet, och säger åt oss att vara på vår vakt i lägret, speciellt när inte han och/eller Kejra är där, och när Silfwerpils soldater är i byn. Hilda blir nästan lite rörd över att han bryr sig. Sedan bjuder Kallas på ett stop cider, och efter det är det dags att bege sig tillbaka till lägret för hemfärd, till verkligheten igen, då Moa mådde dåligt och ville åka hem.

Att se alla bilar och gatlyktor och ljus och komma hem igen var nästann en chockartad upplevelse. Jag hade gärna stannat kvar i Lind ett tag till. Dock var det väldigt skönt att duscha efter fyra dagar i skogen utan dusch...Det här lajvet var nog det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv. Slår alla chaterresor i världen!

Lajv dag 3

Från denhär dagen minns jag inte så hiskeligt mycket, däremot minns jag kvällen! Underbara härliga fantastiska lajvare finns det! Efter några timmars vedhuggning (får jag ge alla ett råd: Hugg aldrig ved i långklänning!) och flängande till och från byn med vattenhinkar och samlandes och bärandes av ved började det skymma, och vi begav oss till Dam Pilskölds (aka Fru Oxenfält av de andra kättiska följena ^^) läger. Vi hade fått off-order av Erik att inte för allt i världen kalla henne fru Oxenfält, or otherwise skulle inte våra stackars karaktärer få det så roligt... Efter att ha ätit en bakad potatis och äggröra som inte alls smakade illa, men den var miiiil ifrån Petras underbara fisksoppa, men grytan efter den var ett H-e att diska dagen efter.... Efter en stund blev det dags för allihopa att ge sig in mot byn för minnesgudstjänst till markgreve Oxenfälts ära samt krigsråd och herremännen visade sig och vi samlade ihop oss för att gå. Det tog en stund, och eftersom det var becksvart ute så gick aldrig jag och Moa mer än 1 meter ifrån Petra/Bela, och hon hade dessutom en lykta. Så när vi går på vägen/stigen mot byn, ca 50 personer sammanlagt i kompakt mörker med stearinljuslyktor som enda ljuskälla skriker någon plötsligt: Halt! för fulll hals. Alla stannar och när det börjar skrikas om svartblod (orcher) stod jag seriöst som förstenad tills Petra viskade åt mig att komma närmre henne. Fy farao vad in-lajv jag var då. Jag stod där och höll i Petras arm och undrade vad som skulle hända. De två synliga svartbloden infångades och medtogs till byn. Nu i efterhand fick jag reda på att ytterligare fyra eller sex svartblod hade stått i skogen och betraktat oss. Tur vi inte visste det då, då hade jag definitivt inte velat gå där. Speciellt inte näst sist i det långa ledet. det var bara Hedwig och någon soldat till bakom oss. Jag tror inte att de visste hur mycket min karaktär litade på dem, hon hade lungt lagt sitt liv i deras händer om det hade gällt något sådant. Bara att möta Hedwigs blick och se hennes samanbitna annsiktsuttryck i skenet av lyktan gjorde mig nästan lugn igen. Däremot litade inte Hilda (min karaktär) lika mycket få Fröken Falkvinges soldater, vilket kanske var klokt med tanke på vad vi fick höra om en av soldaterna där dagen efter... Och bara att se Kallas, och se hur lungt och vettigt han betedde dig (egentligen hon off) gjorde att Hilda överhuvudtaget inte bröt ihop totalt av allt snubblande i den nattsvarta skogen, rädslan för svartbloden, och den största rädslan av dem alla: att tappa bort de andra eller att bli lämnad ensam. Så, med ett krampaktigt grepp om Belas arm fortsatte jag mot byn. Eftersom vi gick bland de sista i ledet hade det redan hänt lite saker när vi kom in till byn och stannade i utkanten av den lilla torgliknande platsen. Munkarna stod inne i sin kyrka och skrek att de skulle ta b ort de vidriga svartbloden från deras kyrkas närhet, och diskussionen om ifall man skulle förhöra eller avrätta svartbloden var i full gång. Hans nåd var åtminstone god nog att ge oss ledigt och vi begav oss till värdshuset en stund pratade lite granna. Sedan begav vi oss till kyrkan för gudstjänst. Tvi vale vad rädd jag var för att göra bort mig. Men jag tror inte att jag var så in-lajv någon gång på hela lajvet som jag var under den gudstjänsten. Det var en dopgudstjänst för två pigor som skulle gifta sig påföljande kväll. Prästen predikade en stund, han berättade om en by som troget bad till Uijin, men som aldrig arbetade och därför svalt invånarna ihjäl. Meningen med den berättelsen var att tala om för oss att man måste arbeta, trots sin tro på Uijin. Jag satt som trollbunden hela gudstjänsten, och när vi sedan skulle gå fram och knäböja för att ta emot Uijins ljus och bli välsignade av prästen började man nästan undra om inte allt faktiskt var på riktigt. Jag satt där med mitt huvudet nedböjt och stearinljuset i handen och bad Uijin om förlåtelse för min karaktärs synder, och jag tror aldrig jag har varit med om dess like. Så fruktansvärt häftigt var hela känslan av att tillhöra något stort, att spela sin roll både för sin egen och alla andras skull, som om jag var någon som hörde dit. Underbart.



Efter gudsstjänsten gav sig Petra, jag, Moa, Febe och Christel (Bela, Hilda, Disa, Ylva och Estrid in-lajv) tillbaka i mörkret till dam Pilskölds nästintill tomma läger. Jag tror bara att det var Egon (som f ö kallades Runkar'n av pigorna i lägret, dont ask me why...) Sibylla och några andra pigor samt rådgiverskan fröken Trana där. Vi, eller snarare Egon, konstaderade att efterrättten var färdig men att adeln inte var där, så den underbara äppelkompotten fick fortsätta puttra över elden. Så vi slog oss ned vid en annan eldstad och Bela började sjunga vackra visor, nästan så man ville gråta ibland. Jag tror att de hette Den tvångsrekryterade soldaten, Vårvindar friska, visa i molom och semdsvisan, samt någon snuskig som hette Pigan och drängen, som man kanske kan gissa vad den handlade om.... När det blev lite gladare och snabbare visor beklagade sig fröken Trana över att hon inte hade någon mungiga med sig, varpå det slog mig att jag hade ju en i min pung (ja, det heter pung, den där lilla påsgrejen man hänger i bältet) så jag erbjöd henne att låna den. Hon blev lite konfunderad över varför jag inte kunde spela själv om jag hade en, men jag sa att jag inte var något vidare duktig på sådantdär. Men det lät jättefint med mungigan till Vårvindar friska. Efter en stund insåg vi att det skulle ta åtskilliga timmar innan hersskapet behagade ta sig tillbalka till lägret för att äta efterrätt, så på Egons initiativ,och med Belas godkännande försåg vi oss med plättar och härligt varm äppelkompott med kanel.



Jag kom på att jag mindes Egons skojiga sång om en katt, så håll till godo:



Ge din katt en träsko så att man kan höra när den kommer
Katter borde klampa, så att man kan springa därifrån tippetippetipp

Ge din katt en lykta så att man kan se den när man kommer

Katter borde lysa, så att man kan springa därifrån tippetippetpptipp

Ge din katt en sur sill, så att man kan lukta när den kommer

Katter borde stinka, så att man kan springa därifrån tippetipppetipptipp



När äppelkompotten var äten (vi vågade inte ta så mycket att det skulle märkas, för vad skulle ers nåd säga då?) och alla visor sjugna föreslog Bela att vi skulle ge oss tillbaka in till byn, och sagt och gjort, vi fem Silfwerpilspigor tackade Egon, Sibylla, fröken Trana och de andra för det trevliga sällskapet, försåg oss med lyktor och vandrade iväg i mörkret på stigen mot byn. alla viktiga adelspersoner hade ett viktigt möte, så vi begav oss till värdshuset och slog oss ned. Snacka om att vi blev förvånade när en soldat som min karaktär tyckte var aningen otrevlig kom fram till oss och sade att några sökte fröknarna Hilda och Disa. Jag undrade i mitt stilla sinne vad Ers nåd Silfwerpil och Herr Kreuz hade befallt om nu. Det visade sig att det inte alls var Hans Nåd som ville något, utan Doris och Alma som ville ha lite sällskap (mer om Doris och Alma senare). Vi hade trevlig och det var ett fasligt drag på värdshuset. Nora Vilse (Millens karaktär) kom fram till oss och bjöd oss på cider, "till tappra pigor i höstmörkret" som hon sa. Alla sjöng, skrattade och var glada, och glömde alldeles bort att Abderon var det sita riket i världen, att svartblogen tagit sig innanför muren, att upprorsmännen hade tagit vadstället och vice versa. Så plötsligt trängde sig "verkligheten" brutalt inpå oss igen. Någon slet upp värdshusdörren och ropade på hjälp, och några sekunder senare bar man in en allvarligt sårad man (han spelade sin roll nästan onyttigt bra, och hade dessutom varit med och dasant tidigare på kvällen) och la honom mitt på golvet. Alla tystnade utom två (som spelade) överförfriskade män vid vårt bord. Några som kände den döende knäböjde vid hans sida, och en av soldaterna i Silfwerpils följe försökte höra vad han sa. Han hostade blod och stönade, och precis när han försökte säga vem som sårat honom började en av de överförfriskade männen skräna. Mannen dog utan att någon hört namnet på hans baneman. Jag kanske inte behöver tillägga att vårt bord fick idel ilskna blickar...

Efter denna skakande upplevelse blev inte stämningen på värdshuset densamma, så Bela bestämde att vi skulle bege oss hemåt mot lägret. På platsen mellan kyrkan och brunnen mötte vi resten av följet, som tydligen var klara med det viktiga mötet, och alla i Silfwerpilsföljet begav sig tillbaka mot lägret. Nu när Hilda trodde att svartbloden var infångade och avrättade (vadå naiv?) var hon betydligt mer självsäker och gick därför inte och klängde på Bela hela tiden. Vi pigor samtalade lite lågt om det som hade skett på värdshuset och vi fick en åthutning i form av "tyst i ledet!" Vi sänkte rösterna men när vi kom till bron var jag tvungen att fråga Bela ifall hon trodde att näcken inte kunde tänkas sova på natten, så att man slapp snurarr runt i mörkret. Då höjde Ylva rösten och sa att näcken minsann fanns hela tiden och överallt. Då blev Hans nåd Sverker arg och gav bestämda order om att pigorna skulle vara tysta. Sedan dess har Hilda funderat på hur näcken kan vara överallt, för någon måste ju gå över en annan bäck någon annanstans på en annan bro samtidigt som någon annan någon gång, eller hur? Klockan var nog ganska mycket när vi kom tillbaka till lägret, och Hans nåd och de andra hade glömt allt vad efterrätt heter. Vi gick iallafall till tältet och möttes där av Kallas som förkunnade att han tyckte att det var mycket trevligt att vi skulle sova i samma tält som de inatt. Nu i efterhand har jag både förstått och fått förklarat för mig att han fösökt att charmera min karaktär hela lajvet, dum som hon är förstod hon inte det förrän sista dagen. Hade varit jäkligt kul att spela på ^^. Så mycket som hon litade på Kallas skulle hon nog ha blivit lite väl förskräckt om hon insett att hon hyste andra känslor än bara tillit och vänskap. Jaja, jag och Moa gick ialllafall och lade oss och somnade till ljudet av Belas, Ylvas och Estrids sång och herrarnas högljudda diskuterande i det andra tältet. Underbart lajvigt :D

Teater, teater...

"Teater, teater, så fylld av de orden
Säg finns det nåt bättre på snurrande jorden?"

- De första raderna i en bok som passande nog heter Teater, teater

Teatern har verkligen förändrat mitt liv. Till det bättre.
Trodde aldrig att jag skulle engagera mig så. Jag avskydde teatern på låg- och mellanstadiet, men när jag bytte skola i sexan så insåg jag att det faktiskt var roligt. Så när man kunde välja teater som elevens val på TC tog jag det. Jag gick till den första teaterläktonen och satt där på bänken i aulan och svettades och tänkte att ifall dethär gick åt skogen så kunde jag ju inte ens byta elevens val. Och sen dök Millen upp. Maken till teaterlärare och glad människa har jag aldrig träffat. Första övningen var förjäklig, och jag svettades som ett bacon. Hur i H-e visar man sorg? Försök att spela att du sörjer över din teaterlärares röda palestinasjals bortgång!
Jag överlevde iallafall teaterlektionen med stoltheten i behåll och fortsatte att gå dit. Det blev bättre och bättre, och den plötsligt så sa Millen DET. Hon frågade om någon visste vad lajv var, och jag räckte givetvis upp handen. Hon förklarade för alla andra och frågade om någon ville följa med och lajva! JA! Jag svävade på rosa moln resten av den veckan, och sen den dagen har jag alltid gått till teaterlektionen glad, och utan att vara rädd för att göra bort mig. Teatern har gjort underverk med mitt självförtroende. Tack!

Snipp snapp snut så var sagan slut ^^

Lajv dag 2

Efter en god nattsömn släpade vi oss upp ur sovsäckarna och började dra på oss lajvkläderna. En styck underklänning i linne, svart ylleklänning över den, som dessutom hade jobbig snörning i sidorna, grå mantel och svart struthätta samt stövlar och vantar. Voíla! En styck Medeltids-Maddie ^^. När alla kläder var på började jag så sakteliga inse att det var på riktigt! Lajv! Så jag och Moa gick längs bilvägen och svängde in på stigen in till lajvområdet. När vi stod där på kullen ovanför medeltidsbyn undrade jag vad i helvete jag höll på med. Klockan var ca 7 när vi kom dit, och osäkra på vad vi skulle göra gick vi fram ochtillbaka på stigen till adelslägret, så innan klockan var åtta hade vi gått sådär 1 och en halv kilometer. Vid sådär halv åtta (jag hade ingen klocka, det fanns ju inte på medeltiden) Höde vi en mysko klang och ett konstigt mässande: "U-u-uijin hööör min bön" och "Uijin är den sto-ore, han förlåter våra sy-ynder". Snacka om att jag blev skiträdd när det dök upp tre stycken munkar bakom oss på vägen, jag menar vad gör man då? Jag drog iallafall med mig Moa till det Silfwerpilska lägret fort som attan där vi mötte Petra (spelade matmor Bela). Och efter några minuter dök munkarna upp i lägret och välsignade lägret med orden "må Uijin välsigna detta läger, och alla som bor och arbetar häri. Uijins ljus!" Jag stod och bet mig i tungan för att inte skratta ihjäl mig, så jävla seriöst bra spelade dem!

Sedan begav sig hela följet med den extremt snobbiga adelsmannen Sverker Silfwerpil i spetsen, följd av pagen Johannes, några knektar, skrivarlärlingen och vi 5 pigor. Värdshuset var mysigt, och jag visste liksom inte riktigt hur jag skulle bete mig, men jag fick iallafall i mig lite frukost. Första gången vi skulle över bron till den lilla bäcken skrek Ylva (IRL Febe) åt oss att stanna. Jag blev jätteförvånad och undrade vad jag hade gjort för konstigt denhär gången. Det visade sig att hon spelade och hon utbrast att vi måste binda näcken innan vi går över bron, annars kommer han och drar ner oss. Och binda näcken gjorde man genom att snurra tre varv och spotta tre gången över axeln =) Sedan när jag och Moa skulle hämta vatten, dök kansler Ruprek af Kreuz upp ved sitt fälje av vägvisare och annat folk. Sjukt trevlig off, men jobbig in-lajv. dessutom var de som spelade vägvisare otäckt trevliga och duktiga på att spela sina karaktärer, men mer om det i nästa lajvdag. Sedan hände väl inte sådär jättemycket den dagen, jag och Moa gick och la oss runt 8 :S

Tillbaka i civilisationen XD

Så, då var man tillbaka efter att ha tillbringat fyra dagar ute i skogen. Jävla svinkalla sovsäckshelve! Fast åh vad roligt jag har haft! Nu kommer alla som orkar läsa få ett långt utlägg om hela lajvet, för jag måste få skriva av mig :)

Dag 1 Onsdag (Incheckningsdagen)

Det började med att jag gick upp klockan ca 7 för att packa om hela packningen så att den gick att bära. Sedan duscha och efter det klä på sig. Inhandlade ett fint nitbälte i söndags som fick följa med. Frukost och sedan får jag ett sms från min teaterlärare som vi skulle åka med. Tydligen skulle vi åka halv 11 istället för 11 som vi sagt från början. Jaja, vi kom iallafall iväg i tid till TC där hon skulle plocka upp mig och Moa för fortsatt resa till Blekinge. Allt gick bra till en början. Sedan kom vi till Tingsryd. Och så kom vi till Tingsryd igen. Och så kom vi till Tingsryd ytterligare en gång. Jupp, vi hade kört vilse... Någon vänlig själ talade iallafall tillslut om för oss åt vilket håll Rävemåla låg. Där stannade vi för att äta. Att få en kababtallrik där tog 45 minuter! Sedan körde vi lite vilse till, och vi körde bland annat förbi ett sportfält, på vilket det betade får. Strange! Vi kom tillslut fram till Loppetorp och kunde (efter att ha klättrat ut ur den sprängfyllda bilen) checka in. Sedan började nästa problem: att släpa all packning till off-lajvlägret. Aldrig mera sova off säger jag! NEVER EVER! Skittrist att sitta där i sitt kalla Ellos-tält när man visste hur spännande alla som sov in-lajv hade det. Efter att ha satt upp det onda tältet gick vi för att hjälpa Millen med att sätta upp deras millitärtält. Det var verkligen klaustrofobivarning på att krypa under tältduken för att sätta dit någon himla tratt-hatt till kaminen för att kunna resa tältet upp. Men det gick!

Efter ytterligare en runda till offen där mitt ficklampsskrälle slutade fungera var vi tvungna att gå tillbaka till byn i skenet från våra mobiltelefoner. Najs. Kolsvart skog och en lten mobiltelefon. Såg ingenting överhuvudtaget. Vi stod en stund i mörkret i byn och funderade på vad vi skulle göra, och bestämde oss för at fråga några som satt vid en eld om de visste när bymötet började. 9 tydligen, och klockan var bara halv sju. Trevliga som de var frågade de om vi ville slå oss ner, och eldstad är 1 miljon gånger bättre än blöt sten, så givetvis gjorde vi det. De var skittrevliga och de visade sig att de var de enda som spelade svartblod på lajvet ^^. En nattvätte och en orch, inte möe att vara rädd för. Sedan dök snälla Petra upp och släpade in oss till värmen i värdshuset där vi fick hälsa på en massa lajvare. Det är inte klokt vad trevliga alla var hela tiden! Sedan hade vår grupp ett litet möte och sedan var klockan ca 24.00 och läggdags.