Veckan då alla var bortresta

Nu, äntligen är den obligatoriska veckan-då-alla-man-känner-är-bortresta-utom-jag-själv äntligen slut! Är folk inte i sin sommarstuga eller hos nån släkting så är de i Tyskland, England eller Ungern... Det är bara jag som sitter här hemma och ugglar framför min datorskärm och sover till elva på morgnarna, klättrar på väggarna och gör massa olika saker tills jag tröttnar, så allt jag gör blir bara halvfärdigt. Lajvabstinensen är total, speciellt efter ett totallyckat lajv förra helgen. Det är alltid roligt att snacka strunt med adelsfolk (varför nu min värdshuspiga till karaktär gjorde det...) och skrikande springa från orcher och annat svartblodspack, alternativt mata dem med havreflarn ^^. Sen har ju värdshuslajvande en söt liten baksida också, förutom tidiga morgnar och sena kvällar, så var vi vakna tills det ljusnade och DISKADE. Urk! Det var sista kvällen, och folk började bli smått off, speciellt vi, som hade ägnat lajvet åt att vara totalt in, eftersom vi märktes så mycket var vi så illa tvungna. Icke-offandet gick riktigt bra för mig denhär gången, fast några små missöden blev det ändå, tillexempel när jag hade bältet fullt med börsar påsar och annat mojs, och utbrast:
- Kolla, jag ser ut som en hel julgra... ehhh, ett träd man hänger saker i.... *mumlar*
Kände mig lagom sämst då. Sen tog dessutom vattnet i brunnen i pricip slut, så vi var tvugna att gå en bra bit bortanför byn, över ett kalhygge till en sjö som var full av grodor och hämta vatten till disken. Kombinationen kalhygge, paniksydd klänning med för lite vidd och vattenhink är totalt opraktisk... Lägger man sen till ett svartblodsläger bara en kort bit ifrån vägen dit är checklistan med knöligheter och problem nästintill komplett. Jag sov i snitt ungefär 5h/ natt, eftersom jag hade glömt öronproppar och personen som sov bredvid mig snarkade tillochmed när han sov på sidan och när jag slog honom så hårt att jag trodde han skulle få ett blåmärke.
Trots krångligheterna hände en hel del kul, jag lyckades med en hel del rollgestaltande, som tidigare gått åt helleflundra när jag har varit på lajv. Dessutom är det jävligt kul att spela religiös, och total in-lajv-skadeglädje infann sig när min bästa ovän (off är hon en av mina bästa vänner, men in, ja då jäklar slog det gnistor ^^) blev tvångsdöpt. Dessutom är det rätt roligt att på ett artigt sätt försöka avböja att sitta i folks knän stup i kvarten, man är för sjutton värdshuspiga, inte sköka! Men ja, min karaktär släppte lite på sina värderingar efter ett tag, och gick med på att sitta och tala med de fina herrarna iallafall. Om än om mindre anständiga ämnen... Eh, men för att återupprätta Elis (min karaktärs) anständighet, så gjorde hon faktiskt en del nytta (och en del dumheter, men glöm dem ^^), speciellt efter att svartbloden slaktat nästintill alla beväpnade i byn.

Snart så är det laaajv!

- Snart är det lajv, snart är det laaaajv! *sjunger*
Och allt är (nästan) i sin ordning, ska bara sys lite till, läsa kampanjvärlden några gånger till (tack för att den inte var längre...), ändra lite i karaktären så att den funkar med intrigen, handlas lite mat, plåster, nässprej osv. Och packa ner allt *suck*. Hela lajvgarderoben ska med denhär gången, jag lär iofs överleva dethär lajvet, för jag spelar en ganska oskyldig värdshuspiga med pengaproblem, men extrakläder är inte att förakta. Illafall inte med tanke på "Det-regnar-alltid-iallafall-lite-på-ett-lajv-regeln", som än så länge saknat undantag.

EN! En enda vecka kvar till sommarlovet! FEM SKOLDAGAR! Fem dagar och sen frihet! Till Augusti... Varför inte sommarlov för alltid?

Den lilla människan som blev sviken

En människa kan väcka en annan människa ur hopplöshet, meningslöshet och mörker. Ibland genom fina ord, och ibland genom att låta människan växa själv. Men har man väl väckt någon, och väckt tillit, hopp förlorade drömmar till liv har man ett ansvar. Svek från en sådan person kan krossa människan tillit och vilja att tro på andra. Människan kommer att känna sig sviken, bortglömd, menlös och tafatt. Trots att gatan badar i sol och är full av andra, känns allt ändå mycket ensamt och kallt. Den svikna känner sig mycket, mycket liten och värdelös. Första gången kändes det inte riktigt som ett svek, andra gången ville den lilla människan gråta, men var ändå beredd att förlåta. Tredje gången grät den nu mycket sårade lilla människan, men var ändå fortfarande beredd att förlåta. Fjärde gången konstaterade den lilla människan bittert med tårar i ögonen, att det var inte värt att gråta över ett fjärde svek. Svikaren var inte värd det. Trots att den väckt den lilla människans drömmar och hopp till liv, var den inte längre värd den lilla människans tårar. Ett ärligt förlåt och ett slut på svepskälen hade gjort den lilla människan så glad, och beredd att förlåta. Men sakta har personen glömt för inte så länge sedan var trasig, i skärvor, pusselbitar, förträngda drömmar och hopplöshet. På grund av personens handlingar kommer den inte minnas som väckte den lilla människan till liv, utan som den som svek.

Nu ska jag skriva om något jag inte riktigt vet hur jag ska skriva om, men känner att jag vill skriva om. Jag vill verkligen skriva. Men givetvis vet jag inte hur jag ska börja. Jag ska iallafall skriva om mitt år på min förra skola, i vilken jag bara gick ett år. Jag orkade inte mer. Jag kom dit första dagen, kände mig lite vilsen och fick ingen riktig kontakt med någon, sa inte så mycket. Kände att jag hela tiden hamnade lite fel, lite bakom, utanför ringar och grupper. Folk pratade liksom förbi mig, de var inte intresserade av att tala med mig. Jag intresserade inte dem ett dugg. Det slog mig efter ett tag. Det kunde gå en hel dag utan att jag öppnade munnen i skolan. De kände varandra, hade sina grupper. De klarade sig bra utan mig. Jag försvann liksom in i mig själv, gled tillslut undan frivilligt, för att jag visste att även om jag sa hej skulle ingen svara, ingen utom den förståndshandikappade killen i min klass. Herregud, stackars människa, folk var så hemska mot honom, han visste ju inte bättre. Tror inte ens att han förstod själv att han var mobbad. Hans föräldrar hade aldrig berättat för honom att han var förståndshandikappad. Lärarna märkte inget av mobbingen av honom, inte förrän jag sa det på utvecklingssamtalet. Då bad de om namnen på dem som betedde sig illa. Jag sa inte namnen. Sa att jag inte visste så noga. Jag vågade inte, var rädd för att det skulle komma ut att det var jag. Nu i efterhand inser jag att jag inte hade haft mycket att förlora, men ändå. Tänkte att det kanske skulle ordna sig till det bästa. Jag undrade varför ingen såg mig. Jag anade att jag inte passade in i deras värld, men hoppades ändå. Försökte verkligen ändra mig. Jag köpte märkeskläder och försökte prata med dem. Det kändes som om jag sa korkade saker varenda gång jag öppnade munnen. Jag pratade inte mycket, och tillslut fick jag konstiga konstiga blickar bara jag öppnade munnen. Då var jag tyst. Sa ingenting på en hel dag. Jag tror inte att någon märkte. Jag visste massor om dem. Jag lärde mig att se på människor om de ljuger, och lärde mig känna av stämningar. Jag visste troligtvis mer om dem än vad de tillsammans visste om mig. Jag avskydde idrotten. Skämdes över min kropp. Köpte tillslut BH för att alla andra hade, och för att det såg fel ut med top på mig, som borde haft BH. Den skolan var så otroligt märkesfixerad, de i sjuan diskuterade varandras tros-märken på gympan. Björn Borg-trosor var coolast. De i min klass hade Guccui och Calvin Klein-kläder i skolan. Fast värst var inte omklädningsrummet. Värst var när man skulle para ihop sig två och två. Alla hade någon att vara med. I korridorerna var jag ett spöke. Ingen satte sig någonsin frivilligt bredvid mig. Ingen var någonsin öppet elak mot mig, de bara passerade mig, gick rakt igenom, pratade förbi och missade. Jag gick med blicken i golvet och begravde mig i skolarbete. Jag räknade knäpptyst och nitiskt kapitel efter kapitel i matteboken, och presterade utmärkt på proven, men var alltid ett poäng under den som var bäst. Jag tecknade mycket. Svarta bilder, svek, svart och död. Lik, sorg, hysteri, ångest och tårar. Skissblocket var med varje dag. Jag har fortfarande kvar det. Har minnen till varje teckning. Jag hade det i min Nalle-Phu väska. Töntigt. Jag köpte en likadan Puma-väska som alla andra. Ett desperat försök att passa in. En dag frågade jag mamma rakt ut om det var något fel på mig, om jag var förståndshandikappad och de inte hade talat om det för mig, precis som föräldrarna till han i min klass. Jag trodde verkligen att det var något fel på mig. Jag funderar fortfarande på vad jag gjorde för fel där på den skolan. Jag funderade många gånger på att vända om innan jag kom fram till skolan från busshållplatsen. Troligtvis skulle ingen märka att jag kom dit. Jag inbillade mig att ingen i skolan ens skulle märka om jag blev överkörd. Tillslut hittade jag och L varandra Två utstötta som inte passade in. Vi hade andra drömmar och intressen än de andra, men vi var inte ett dugg lika. Vi tyckte om att teckna båda två. Mer än så var det inte. Tillslut fick mamma reda på hur jag kände för skolan, och ringde min klassföreståndare. Han skulle tala med tjejerna i klassen nästa dag sa han. Jag gick inte till skolan den dagen. Jag låtsades vara sjuk, jag tror mamma förstod och lät mig vara hemma. Ingenting blev bättre, men jag hade iallafall L. Jag träffade henne på stan för ett tag sedan förresten, innan jul var det nog, vi gick på Skåres och jag bjöd henne på chokladboll och vi pratade litegrann. Hon hade hittat en ny kompis och hennes liv såg ungefär likadant ut som när jag gick där. Jag minns att hon lärde mig ett nytt ord när vi gick på stan en gång när vi fortfarande gick på samma skola, nämligen EMO. Hon berättade något om emos, och utanför Panduro i stan såg jag några svartklädda och frågade henne om dom var emo. Tydligen lite för högt, och hon talade om mig att man inte får kalla folk för emo. Skolavslutningen på den skolan var tråkig, men alla tyckte jag var fin i min pepitarutiga klänning med underkjol i tyll. Vet inte om de menade det, eller om det bara var för att de visste att jag skulle byta skola efter sommaren. Jag tror faktiskt att de menade det. Jag vill iallafall tro det. Jag blev så lättade när mamma frågade om jag ville byta skola igen till sjuan. Visst, det kändes lite som om jag svek L, men jag visste att jag kunde inte stanna där, att jag aldrig skulle orka tre år till på den skolan. Jag är så glad att jag bytte skola.

Snälla söta rara politiker som säger fina saker om att det inte är den utfrysta/mobbade som ska byta skola, tror ni verkligen att den som varit utfryst vill vara med folk som behandlat dem som luft. Skulle ni vilja vara kvar någonstans där folk inte ser er? Nä. Just det.

Blähää!

Jag hatar att vara sjuk! Det är så himla tråkigt. Dessutom är det irriterande när man inte vet vad för sjuk man är. Har haft lätt näsblod till och från i två dagar nu, och det känns som om jag har svalt taggtråd. Det gör ont att svälja och det gör ont att prata. Givetvis gör det allra ondast att sjunga, bara för att sjunga är det jag brukar göra när jag är hemma själv. det känns ungefär som om halsen blöder invändigt... fast det gör den ju troligtvis inte, tack och lov ;).
Jag är så ofantligt trött på att knarka halstabletter och vara tyst, trots att det inte ens gått ett dygn sen min hals totaldog. Tur att vi hade nån special-medicin mot halsont från Tunisien. Jäklar vilka grejer de har där nere. Fick en halsinfektion när jag var där för 4-5 år sedan, kräktes och hade 40 graders feber. Kunde i princip inte stå upp. Hotell-läkaren kom, och jag fick en spruta som innehöll gud-vet-vad, och fyra timmar senare kunde jag bada i poolen. Jag fick äta penicillin i tre dagar efteråt men kände inte av något mer av infektionen. Jag har absolut ingen aning om vad sprutan innehöll, och jag vill antagligen inte veta heller... men den hjälpte :D.

Logiskt

"Det är så logiskt, alla fattar utom du..." den raden har snurrat i mitt huvud idag. Letade upp den på yoube och lyssnade. Egentligen är den inte så himla jättebra, men just den raden har liksom fastnat.
"Jag har ingen jävla aning om vad fan jag håller på med" sitter också fast, den raden kommer också från samma låt, nämligen Logiskt med Petter ft Säkert.

Jag har ett nytt projekt, jag vill lära mig spela gitarr. Jag märkte att det faktiskt är rätt kul att kunna lite fler instrument än bara piano och ett halvtaskigt försök på mingiga ^^. Dessutom vore det kul att lära sig spela fiol, och min kompis tycker att vi skall gå till en sångpedagog (är det bra eller dåligt att hon tycker det egentligen?) och lära oss sjunga på riktigt, istället för att bara tramssjunga alternativt sjunga fina lajvvisor med ful sångröst.

Dessutom konstaterade min ena kompis idag att jag är estet. Eller ja, jag ser ut som en estet och är ungefär lika flummig... Jahao, så Maddie goes estet då? Jag bor ju nästan på Kulturskolan på torsdagar, och pysslar med teater och lajv. Så, maybe. Jag tror iofs att folk som ser mig på stan skulle kalla mig estet, men det känns ändå lite konstigt, liksom lite sådär bara: "jaha, så nu kan man sortera in mig i en annan kategori än pluggis?".

Äh, bästa att avsluta innan jag skriver något långt... Gonatt!

Maddie goes lajvstress

Hur mycket jag än älskar lajv så tror jag att jag ska klappa ihop och ligga i en hög på golvet på grund av planeringen! I hate it so much! Känns så jävla motigt rent ut sagt. Jag orkar inte mejla runt till alla och checka så att det går bra för dem. JAG ÄR FÖRSJUTTON INTE THE BIG ALMIGHTY LAJV-LEXIKON! Jag tycker inte om att mejla folk jag inte känner heller, då måste jag alltid be nån korrläsa mitt mejl först, och det tycker folk (och jag...) bara är jobbigt. Dessutom tycker jag inte om min lajvkaraktär, hon har utvecklats bortom vad jag hade tänkt mig redan innan lajvet, och jag är inte säker på om jag klarar att spela henne alls. Risken är att jag får jobbiga flashbacks från mitt tidigare liv som utfryst pluggis. Not that great. Anyhow, det kommer att bli sjukt kul att sticka iväg ut i skogen igen, bara jag tar mig i kragen och skickar in min anmälan snart, typ imorgon.. Och sen var det ju tyg som skulle beställas och kläder som skall sys, och ekonomi som ska gå ihop och, ja, sen ska man ju helst överleva till lajvet med ;).

Mitt liv står annars relativt stilla. Nothing special at all, faktiskt. Eller jo, ska få en ny SO-lärare. Han ska tydligen vara bra och trevlig. Najs. Vi i C-laget har annars fått en del bottennapp ur lärarkåren på skolan. No names, I'll keep it secret.

Jag var uppe med hunden på brukshundsklubben. Ska gå Allmänlydnad med honom. Givetvis är det första han gör är skälla på de andra hundarna som en besatt. Sen så undrar instruktören om han kan "ligg", javisst svarar jag och säger det till honom, varpå han tittar på mig som om jag var världens största idiot. Sen fattar han inte att han ska sitta still på min vänstersida när när jag sagt åt honom, utan ställer sig upp stup i ett. Men jag älskar honom ändå!

Jag idag:
Lyssnar på: Miss Li - Oh Boy
Tänker på: alldeles för mycket för mitt eget bästa
Borde göra: annat
Har gjort: inte mycket... need I say more?

En katt är en penna

Bildskolan är bara så skön!
Jag hade tråkigt och min bildlärare (som jag haft sen jag var 5) sa att han skulle ge mig något att bita i. Han ställde frågan: Var går gränsen för teckning? Trött som jag var, undrade jag om det fanns något svar, så jag inte funderade på det i onödan. Där föll den filosofiska frågan platt i golvet. Sedan ställde han frågan: Vad är en linje? Vad en linje är tycker man ju är uppenbart, men när man väl ska förklara det så är det inte lika uppenbart längre. En linje är avtryck som följer på varandra, och en katt kan vara en penna. Sådeså. Nä, men om man tänker lite så kan en katt faktiskt vara en penna. Man kan få ett katt att teckna, men den är aldrig en tecknare, eftersom den inte tecknar av fri vilja, utan den går tillexempel på ett papper därför att man mutar den. Då är katten inte en tecknare, men väl ett redskap för att skapa avtryck, dvs linjer. Alltså är katten ett redskap som används vid teckning, och kan likställas med en penna.


Kram

Empty stage, empty heart

"A tiger trapped inside a cage
An actor on an empty stage..."

An actor who doesn´t know how to face the future.
Same old roads

"A passion killed by acid rain
A roller coaster in my brain
But how would you know?
In your satin, silk and lace
Another time, another place"

Would you, who got everything, notice I've failed.
Do you se, I am jealous.
I want everything you got so badly.
I cant get it.
I know,
I want to fly
but tell me how to do
Lend me your wings and let me try

- By me, and with pieces of Eirikur Haukssons song from ESC 2007

Kallas det längtan?

Kallas det längtan, den där känslan man känner inuti när man tänker på något man tycker mycket om, något man vill, eller är det kärlek till något? Något man inte trodde man skulle kunna göra, något man aldrig vågat hoppas på? När man sågs som någon. Någon som hörde dit. Jag längtar tillbaka, för jag älskar det. Jag längtar helt enkelt till något jag älskar, men jag är ändå rädd. Längtan är vackert. Längtan och kärlek är sånt som de som kan sjunger om i alla sina mainstream-låtar. Men det är inte samma längtan som jag känner. Det här är min längtan.

Kan man bli trött inuti, men ändå vara som vanligt utåt? Vad gör jag här egentligen? Fyller jag något syfte, behövs jag, eller kunde någon annat gjort allt jag gör istället? Visst, man måste kämpa för att komma någon stans, men ibland vill man inte kämpa. Man vill att någon annan ska göra allt det man tagit på sig. Kommer någon minnas mig sen? När allting tar slut, när alla jag känner har försvunnit? När allt vi trodde skulle bestå har rasat samman. Kommer någon att tänka på mig då? Om jag skulle försvinna, skulle ni leta efter mig då, skulle ni sakna mig?

Soundtrack of today:

"Tomorrow will take us away
Far from home
Noone will ever know our names
But the bards' songs will remain
Tomorrow will take it away
The fear of today
It will be gone
Due to our magic songs"

- Blind Guardian, The Bard's song

It hurts - där rök ett av drömjobben

Skit. Var på polishögskolan med teatern idag. Jag vill bli polis. Om jag inte kan bli skådespelare (dream on) så vill jag bli polis, men det drömjobbet rök idag när jag surfade in på polisens hemsida. Konditions- och styrketesten skulle jag säkert klara med vilja och träning, men sen är det mitt jävla synfel som förstör allt. Man får inte ha sämre syn än 0.1, och mina ögon är på omkring 7, 7,5. Man känner sig lite ledsen och besviken. Vad ska jag bli nu då? BRa fråga som tål att funderas på.

Sad but true, and that's life. Over and out.

Kulturnatten

Det händer tydligen saker i vår lilla stad ibland. I lördags var det kulturnatt, så jag släpade med en aningen tvekande Moa ner på stan. Först kollade vi på Weak's (Wexiö eld- och alternativ-konst) eldshow, och sedan uppträdde gycklargruppen TRiX från Västerås i teaterparken. Herrejösses, man kan inte göra så med eld som de gjorde! Omöjligt! Eller, tydligen inte ;). Grymma var de iallafall, och jag stod och gapade halva föreställningen. Dessutom använde de medeltidsmusik till hela showen, så gissa vem som mådde bäst, klappade takten och stampade med fötterna? JAG! Då tänker man inte på att det är kallt ute heller :) Dessutom dök det upp en oväntad programpunkt, nämligen TRiX+Weak= Eld-jam! Najs, och eldsprutning är inte fel, det värmer gott i kyliga och fuktiga januarinatten. Man blir GLAD av eld, det kanske är något att satsa på ? Ja, inte pyroman då, men att lära sig poia är väl ett ganska bra första steg... :) Sen kan man ju försöka tända eld på saker att jonglera med nån gång, när man blir tillräckligt duktig, och inte tycker att 3 bollar är kul längre...

Nostalgi

Just nu vill jag bara kräkas. Hata all jävkla nostalgi! Man mår skit av viss sorts nostalgi!
Just nu vill jag bara vara 4 år, dyrka bolibompa-Johan och Björne och sitta bänkad framför Disneydax, Bumbibjörnarna och Familjen Utter. Bolibompa klocka sex var heligt. JAg såg den gamla blå bolibompa-vinjetten på youtube idag. "Har ni sett, kanal ett!" och på slutet, när den gula gubben tar av sig hatten och säger "Gondnatt, godnatt". Det har en speciell plats i hjärtat. Man gick och lade sig klockan sju, efter bolibompa, utom på helegen, för då tittade man på "upp till bevis" eller "Expedition Robinson". Jag minns till och med kuddarna i vårt förra vardagsrum, minns exakt hur det kändes att ligga på den gula respektive den orangea kudden... Jag orkar liksom inte vara 14 år längre. Vill vara liten lite till. Fast samtidigt vill jag få bestämma över mig själv. Knepigt det här.

På måndag är det audition till skolmusikalen. Jag ska på två olika, en för piano/(eventullt sång) och en för teater. Givetvis hoppas jag på att få en roll. Iallafall en lite, men visst drömmer man om en huvudroll :)

Uppdaterad profil

Ta inte dethär inlägget för seriöst, jag är trött...

Så, nu har jag uppdaterat min profil för att passa mig! Najs. Dessutom är den mycket kortare än innan. Också najs. Dessutom känns den mer äkta, mer jag. Ännu mer najs^^. Därför förklarar jag den som min najsigaste profil någonsin!

Folk på msn

Jag använder mest msn för att snacka strunt med folk eller "utbyta seriös information", men nu har min kontaktlista blivit lite väl lång, så jag har inte koll på vilka som är vilka och en hel del av de på listan har jag aldrig någonsin träffat och många vet jag inte ens vilka de är. Jag har faktiskt varit förskonad från ärkepuckon på msn, men idag hade jag en mycket givande (not) konversation med nån idot som kallade sig mille. Hen (synonym för han/hon) började med att fråga om jag levde. Ja, svarde jag och frågade vem det var. MIlle, fick jag som svar. Jag känner ingen Mille, men en Millen. Sen frågade hen om jag visste vad inkompetent är. Ja, svarade jag och fick svaret: ja, för det har väl doktorn sagt till dig att du är. Där slutade jag skriva till denna mystiska Mille, och hen frågade ytterligare en gång om jag levde nu. Jag svarade inte och efter en stund skrev hen: skit i det då.

Visst är folk på msn jättetrevliga... not! Men jaja, jag har varit förskonad från såna innan, nån gång måste man väl råka ut för såna med. I och för sig fick jag ett relativt snuskigt mejl på hamsterpaj också, men det hör inte hit... :S