Tragik igen

Under antiken kunde teaterpjäserna sluta på två sätt. Antingen lyckligt, då alla gifte sig, eller tragiskt, då alla dog. Livsskådespelet kan sluta på många sätt. Nu slutade det ju inte så illa denhär gången, men jag vet inte vad jag hade gjort om det hade det.

Mer tragiska grejer going on. Fan. Två tjejer i min teatergrupp dök inte upp på teaterlektionen idag. Det visade sig att den ena var orolig för sin kompis (den andra tejen som inte dök upp?) som tydligen låg på sjukhuset med armarna täckta av kompresser, eftersom hon hade skurit sig så mycket i armarna. Varför?! Varför varför varför?! Varför gjorde du så?! Jag fattar ingenting! Jag som alltid trott att ni inte gjorde sånt! Visst har jag reagerat på era tröjor (med texter i stil med: "när man inte blev som man skulle får man vara som man är") och kläder ibland, men jag trodde inte att du mådde såhär! Ni brukar ju vara så himla glada och postiva utåt. Visserligen kan man dölja hur man känner sig inuti om man bara vill det, jag vet, för jag ägnade hela förra läsåret att låtsas att allt är bra när allt egentligen var helt åt helvete, och jag inte ville erkänna att jag mådde skit för att jag var utfryst, eftersom det kändes som om det var mitt fel, att jag inte passade där. Aldrig mera Kronoberg skola. Men tillbaka till ämnet. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant nu. Visst har man funderat på hur det skulle kännas och om det faktist känns bättre om man skulle skära sig. Men jag skulle inte vilja pova. Dessutom måste jag skriva om självmord. Jag är lite faschinerad av de som vågar. jag menar, hur skulle det kännas att bestämmma sig för att man inte vill leva mer, och ta de där tabletterna och somna in, eller ett ta det sista steget och släppa allt och bara falla från en bro... Men också så fruktansvärt ledsen för deras skull. Självmord är en av de mest fruktansvärda saker jag känner till, tillsammans med hedersomrd. Det ligger ingen heder i att döda någon! Jag minns mordet på Fadime. Jag var inte speciellt gammal, men det berörde ändå. Fruktansvärt är det bästa ord jag kan komma på nu.

Vad gör samhället för alla som mår psykiskt dåligt? Vad gör samhället för alla som lever under hot från sin egen familj? Vad gör samhället åt mobbing? Vad gör vi? Vi andra? Vad ska vi göra, vad borde vi göra? Ska vi känna oss skyldiga för att någon i vår närhet mår dåligt? jag kan inte svara, men kanske någon annan kan.

Godnatt!