Cancer

Nu kanske vissa väntar sig ett långt utlägg om hur mycket jag tycker om My Chemical Romance' låt Cancer. Men nej, det ska inte det här inlägget handla om. Sjukdomar och döden är ett förbannat svårt ämne att skriva om. Hjälp mig. Jag kan inte, men jag vill ju så gärna. jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Livet är så fruktansvärt bräckligt. Jag minns en person som levde. Jag har aldrig sett henne död. För mig är hon fortfarande levande. Sista gången jag såg henne var hon glad och verkade så frisk. Som om hon skulle bli bra tillslut. Som om hon och hennes familj alltid skulle vara så lyckliga som de alltid verkat. Det sista fotografiet på henne är från Hawaii. Hon har ett blomsterhalsband runt halsen och ler. Hon och hennes man gifte sig på Hawaii. Bara några månader senare dog hon. Hon somnade in på ett sjukhus. Lämnade sin man och sina barn för alltid. Jag var inte på begravningen. Jag har aldrig sett henne död. Därför minns jag bara henne som en levande människa. Jag önskar att hade fått se dig en gång till. Så att jag kunde förstå att du är död. Att allt inte är precis som det var innan, när jag var liten, när jag lekte med dina barn. När vi fikade och gick ut med Charlie. När vi satt där i ert lilla kök i den lilla mysiga lägenheten med tavlan med texten jag aldrig förstod: "skilj ut en åt mig och hejda resten" och drack jordgubbssaft och åt Mariekex.