Nu ska jag skriva om något jag inte riktigt vet hur jag ska skriva om, men känner att jag vill skriva om. Jag vill verkligen skriva. Men givetvis vet jag inte hur jag ska börja. Jag ska iallafall skriva om mitt år på min förra skola, i vilken jag bara gick ett år. Jag orkade inte mer. Jag kom dit första dagen, kände mig lite vilsen och fick ingen riktig kontakt med någon, sa inte så mycket. Kände att jag hela tiden hamnade lite fel, lite bakom, utanför ringar och grupper. Folk pratade liksom förbi mig, de var inte intresserade av att tala med mig. Jag intresserade inte dem ett dugg. Det slog mig efter ett tag. Det kunde gå en hel dag utan att jag öppnade munnen i skolan. De kände varandra, hade sina grupper. De klarade sig bra utan mig. Jag försvann liksom in i mig själv, gled tillslut undan frivilligt, för att jag visste att även om jag sa hej skulle ingen svara, ingen utom den förståndshandikappade killen i min klass. Herregud, stackars människa, folk var så hemska mot honom, han visste ju inte bättre. Tror inte ens att han förstod själv att han var mobbad. Hans föräldrar hade aldrig berättat för honom att han var förståndshandikappad. Lärarna märkte inget av mobbingen av honom, inte förrän jag sa det på utvecklingssamtalet. Då bad de om namnen på dem som betedde sig illa. Jag sa inte namnen. Sa att jag inte visste så noga. Jag vågade inte, var rädd för att det skulle komma ut att det var jag. Nu i efterhand inser jag att jag inte hade haft mycket att förlora, men ändå. Tänkte att det kanske skulle ordna sig till det bästa. Jag undrade varför ingen såg mig. Jag anade att jag inte passade in i deras värld, men hoppades ändå. Försökte verkligen ändra mig. Jag köpte märkeskläder och försökte prata med dem. Det kändes som om jag sa korkade saker varenda gång jag öppnade munnen. Jag pratade inte mycket, och tillslut fick jag konstiga konstiga blickar bara jag öppnade munnen. Då var jag tyst. Sa ingenting på en hel dag. Jag tror inte att någon märkte. Jag visste massor om dem. Jag lärde mig att se på människor om de ljuger, och lärde mig känna av stämningar. Jag visste troligtvis mer om dem än vad de tillsammans visste om mig. Jag avskydde idrotten. Skämdes över min kropp. Köpte tillslut BH för att alla andra hade, och för att det såg fel ut med top på mig, som borde haft BH. Den skolan var så otroligt märkesfixerad, de i sjuan diskuterade varandras tros-märken på gympan. Björn Borg-trosor var coolast. De i min klass hade Guccui och Calvin Klein-kläder i skolan. Fast värst var inte omklädningsrummet. Värst var när man skulle para ihop sig två och två. Alla hade någon att vara med. I korridorerna var jag ett spöke. Ingen satte sig någonsin frivilligt bredvid mig. Ingen var någonsin öppet elak mot mig, de bara passerade mig, gick rakt igenom, pratade förbi och missade. Jag gick med blicken i golvet och begravde mig i skolarbete. Jag räknade knäpptyst och nitiskt kapitel efter kapitel i matteboken, och presterade utmärkt på proven, men var alltid ett poäng under den som var bäst. Jag tecknade mycket. Svarta bilder, svek, svart och död. Lik, sorg, hysteri, ångest och tårar. Skissblocket var med varje dag. Jag har fortfarande kvar det. Har minnen till varje teckning. Jag hade det i min Nalle-Phu väska. Töntigt. Jag köpte en likadan Puma-väska som alla andra. Ett desperat försök att passa in. En dag frågade jag mamma rakt ut om det var något fel på mig, om jag var förståndshandikappad och de inte hade talat om det för mig, precis som föräldrarna till han i min klass. Jag trodde verkligen att det var något fel på mig. Jag funderar fortfarande på vad jag gjorde för fel där på den skolan. Jag funderade många gånger på att vända om innan jag kom fram till skolan från busshållplatsen. Troligtvis skulle ingen märka att jag kom dit. Jag inbillade mig att ingen i skolan ens skulle märka om jag blev överkörd. Tillslut hittade jag och L varandra Två utstötta som inte passade in. Vi hade andra drömmar och intressen än de andra, men vi var inte ett dugg lika. Vi tyckte om att teckna båda två. Mer än så var det inte. Tillslut fick mamma reda på hur jag kände för skolan, och ringde min klassföreståndare. Han skulle tala med tjejerna i klassen nästa dag sa han. Jag gick inte till skolan den dagen. Jag låtsades vara sjuk, jag tror mamma förstod och lät mig vara hemma. Ingenting blev bättre, men jag hade iallafall L. Jag träffade henne på stan för ett tag sedan förresten, innan jul var det nog, vi gick på Skåres och jag bjöd henne på chokladboll och vi pratade litegrann. Hon hade hittat en ny kompis och hennes liv såg ungefär likadant ut som när jag gick där. Jag minns att hon lärde mig ett nytt ord när vi gick på stan en gång när vi fortfarande gick på samma skola, nämligen EMO. Hon berättade något om emos, och utanför Panduro i stan såg jag några svartklädda och frågade henne om dom var emo. Tydligen lite för högt, och hon talade om mig att man inte får kalla folk för emo. Skolavslutningen på den skolan var tråkig, men alla tyckte jag var fin i min pepitarutiga klänning med underkjol i tyll. Vet inte om de menade det, eller om det bara var för att de visste att jag skulle byta skola efter sommaren. Jag tror faktiskt att de menade det. Jag vill iallafall tro det. Jag blev så lättade när mamma frågade om jag ville byta skola igen till sjuan. Visst, det kändes lite som om jag svek L, men jag visste att jag kunde inte stanna där, att jag aldrig skulle orka tre år till på den skolan. Jag är så glad att jag bytte skola.

Snälla söta rara politiker som säger fina saker om att det inte är den utfrysta/mobbade som ska byta skola, tror ni verkligen att den som varit utfryst vill vara med folk som behandlat dem som luft. Skulle ni vilja vara kvar någonstans där folk inte ser er? Nä. Just det.