Sköt dig själv och skit i andra?

Ska det verkligen vara så? Ska vi bara se till vårt eget bästa?
-Bara jag har får mitt kaffe så gör det inget att det har plockats av barnarbetare som inte ens har råd till mat varje dag. Jag är inget engagerat helgon egentligen, jag är en vanlig medel-Svennsson, men jag har reagerat ändå. På två saker:

Jag reagerade på en diskussion på ett forum jag besöker med jämna mellanrum, och fick upp ögonen för något jag inte tänk på överhuvud taget! Man är så van så man reagerar inte när folk inte säger tack, eller när de applåderar när någon tappar något i matsalen, eller skrattar när någon ramlar eller tappar något. Ingen hjälper till att plocka upp eller frågar hur det gick! Varför skulle de förresten det? Sköt dig själv och skit i andra säger man väl? Men varför då? Kan man inte tacka om någon håller upp dörren. Kan man inte hjälpa personen som tappar ut sina saker på marken? Jo, självklart kan man det! Jag gör det, varför gör inte fler det?

Sak nummer två var en film om andra världskriget vi såg på SO-lektionen idag. Den handlade om Sophie Scholl och hennes bror som greps för att de spred anti-nazistisk propaganda på ett universitet. För mig var de otroligt modiga människor som gjorde något. De dömdes till döden. Sen, efteråt började jag fundera: Skulle jag göra samma sak om Sverige blev en diktatur? Jag vet inte, men jag vill kunna säga att jag skulle göra det. Jag frågade två kompisar. De skulle inte göra det. Aldrig. Vad händer om alla bara slutar bry sig? "Äh, vadå, jorden går ändå under om fem miljarder år, dessutom lever inte jag när växthuseffekten börjar märkas på allvar..."
Jag vill vara någon som bryr sig om världen, men världen är alldeles för stor för mig. Jag kan inte. Ingen kan ensam.

Jag kan inte göra någonting alls åt nånting, inbillar jag mig. Jag vill att mitt liv ska fortsätta som det alltid har gjort. Samma inrutade mönster. Man tittar lite på världens-barn-galan, men tycker att det är för hemskt, och slår över till ettan och tittar på "Så ska det låta" i stället. Jag blundar. Blundar och vill inte öppna ögonen. Vet redan att det är så mörkt. Världen är mörk. Men människor föds inte onda! Jag förstår inte hur folk kan påstå något sådant. Vill inte se hur allt är. Vill bara att någon annan ska lösa världsproblemen.
-Snälla någon, rädda världen!
Och jag kommer aldrig att bli någon-som-kan-rädda-världen, någon måste göra något, eller åtminstone säga till på skarpen så att vi små människor får reda på vad vi ska göra. Men vem är någon?

Detta är berättelsen om fyra personer som hette Alla, Någon, Vemsomhelst och Ingen.

Det fanns ett viktigt jobb som måste göras och Alla var säker på att Någon skulle göra det. Vemsomhelst kunde ju ha gjort det, men Ingen gjorde det. Någon blev arg eftersom det var Allas jobb. Alla trodde att Vemsomhelst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla skulle göra det. Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon när Ingen gjorde det Vemsomhelst skulle kunna ha gjort.

GOD NATT!