Veckan då alla var bortresta

Nu, äntligen är den obligatoriska veckan-då-alla-man-känner-är-bortresta-utom-jag-själv äntligen slut! Är folk inte i sin sommarstuga eller hos nån släkting så är de i Tyskland, England eller Ungern... Det är bara jag som sitter här hemma och ugglar framför min datorskärm och sover till elva på morgnarna, klättrar på väggarna och gör massa olika saker tills jag tröttnar, så allt jag gör blir bara halvfärdigt. Lajvabstinensen är total, speciellt efter ett totallyckat lajv förra helgen. Det är alltid roligt att snacka strunt med adelsfolk (varför nu min värdshuspiga till karaktär gjorde det...) och skrikande springa från orcher och annat svartblodspack, alternativt mata dem med havreflarn ^^. Sen har ju värdshuslajvande en söt liten baksida också, förutom tidiga morgnar och sena kvällar, så var vi vakna tills det ljusnade och DISKADE. Urk! Det var sista kvällen, och folk började bli smått off, speciellt vi, som hade ägnat lajvet åt att vara totalt in, eftersom vi märktes så mycket var vi så illa tvungna. Icke-offandet gick riktigt bra för mig denhär gången, fast några små missöden blev det ändå, tillexempel när jag hade bältet fullt med börsar påsar och annat mojs, och utbrast:
- Kolla, jag ser ut som en hel julgra... ehhh, ett träd man hänger saker i.... *mumlar*
Kände mig lagom sämst då. Sen tog dessutom vattnet i brunnen i pricip slut, så vi var tvugna att gå en bra bit bortanför byn, över ett kalhygge till en sjö som var full av grodor och hämta vatten till disken. Kombinationen kalhygge, paniksydd klänning med för lite vidd och vattenhink är totalt opraktisk... Lägger man sen till ett svartblodsläger bara en kort bit ifrån vägen dit är checklistan med knöligheter och problem nästintill komplett. Jag sov i snitt ungefär 5h/ natt, eftersom jag hade glömt öronproppar och personen som sov bredvid mig snarkade tillochmed när han sov på sidan och när jag slog honom så hårt att jag trodde han skulle få ett blåmärke.
Trots krångligheterna hände en hel del kul, jag lyckades med en hel del rollgestaltande, som tidigare gått åt helleflundra när jag har varit på lajv. Dessutom är det jävligt kul att spela religiös, och total in-lajv-skadeglädje infann sig när min bästa ovän (off är hon en av mina bästa vänner, men in, ja då jäklar slog det gnistor ^^) blev tvångsdöpt. Dessutom är det rätt roligt att på ett artigt sätt försöka avböja att sitta i folks knän stup i kvarten, man är för sjutton värdshuspiga, inte sköka! Men ja, min karaktär släppte lite på sina värderingar efter ett tag, och gick med på att sitta och tala med de fina herrarna iallafall. Om än om mindre anständiga ämnen... Eh, men för att återupprätta Elis (min karaktärs) anständighet, så gjorde hon faktiskt en del nytta (och en del dumheter, men glöm dem ^^), speciellt efter att svartbloden slaktat nästintill alla beväpnade i byn.

Snart så är det laaajv!

- Snart är det lajv, snart är det laaaajv! *sjunger*
Och allt är (nästan) i sin ordning, ska bara sys lite till, läsa kampanjvärlden några gånger till (tack för att den inte var längre...), ändra lite i karaktären så att den funkar med intrigen, handlas lite mat, plåster, nässprej osv. Och packa ner allt *suck*. Hela lajvgarderoben ska med denhär gången, jag lär iofs överleva dethär lajvet, för jag spelar en ganska oskyldig värdshuspiga med pengaproblem, men extrakläder är inte att förakta. Illafall inte med tanke på "Det-regnar-alltid-iallafall-lite-på-ett-lajv-regeln", som än så länge saknat undantag.

EN! En enda vecka kvar till sommarlovet! FEM SKOLDAGAR! Fem dagar och sen frihet! Till Augusti... Varför inte sommarlov för alltid?

Den lilla människan som blev sviken

En människa kan väcka en annan människa ur hopplöshet, meningslöshet och mörker. Ibland genom fina ord, och ibland genom att låta människan växa själv. Men har man väl väckt någon, och väckt tillit, hopp förlorade drömmar till liv har man ett ansvar. Svek från en sådan person kan krossa människan tillit och vilja att tro på andra. Människan kommer att känna sig sviken, bortglömd, menlös och tafatt. Trots att gatan badar i sol och är full av andra, känns allt ändå mycket ensamt och kallt. Den svikna känner sig mycket, mycket liten och värdelös. Första gången kändes det inte riktigt som ett svek, andra gången ville den lilla människan gråta, men var ändå beredd att förlåta. Tredje gången grät den nu mycket sårade lilla människan, men var ändå fortfarande beredd att förlåta. Fjärde gången konstaterade den lilla människan bittert med tårar i ögonen, att det var inte värt att gråta över ett fjärde svek. Svikaren var inte värd det. Trots att den väckt den lilla människans drömmar och hopp till liv, var den inte längre värd den lilla människans tårar. Ett ärligt förlåt och ett slut på svepskälen hade gjort den lilla människan så glad, och beredd att förlåta. Men sakta har personen glömt för inte så länge sedan var trasig, i skärvor, pusselbitar, förträngda drömmar och hopplöshet. På grund av personens handlingar kommer den inte minnas som väckte den lilla människan till liv, utan som den som svek.

Nu ska jag skriva om något jag inte riktigt vet hur jag ska skriva om, men känner att jag vill skriva om. Jag vill verkligen skriva. Men givetvis vet jag inte hur jag ska börja. Jag ska iallafall skriva om mitt år på min förra skola, i vilken jag bara gick ett år. Jag orkade inte mer. Jag kom dit första dagen, kände mig lite vilsen och fick ingen riktig kontakt med någon, sa inte så mycket. Kände att jag hela tiden hamnade lite fel, lite bakom, utanför ringar och grupper. Folk pratade liksom förbi mig, de var inte intresserade av att tala med mig. Jag intresserade inte dem ett dugg. Det slog mig efter ett tag. Det kunde gå en hel dag utan att jag öppnade munnen i skolan. De kände varandra, hade sina grupper. De klarade sig bra utan mig. Jag försvann liksom in i mig själv, gled tillslut undan frivilligt, för att jag visste att även om jag sa hej skulle ingen svara, ingen utom den förståndshandikappade killen i min klass. Herregud, stackars människa, folk var så hemska mot honom, han visste ju inte bättre. Tror inte ens att han förstod själv att han var mobbad. Hans föräldrar hade aldrig berättat för honom att han var förståndshandikappad. Lärarna märkte inget av mobbingen av honom, inte förrän jag sa det på utvecklingssamtalet. Då bad de om namnen på dem som betedde sig illa. Jag sa inte namnen. Sa att jag inte visste så noga. Jag vågade inte, var rädd för att det skulle komma ut att det var jag. Nu i efterhand inser jag att jag inte hade haft mycket att förlora, men ändå. Tänkte att det kanske skulle ordna sig till det bästa. Jag undrade varför ingen såg mig. Jag anade att jag inte passade in i deras värld, men hoppades ändå. Försökte verkligen ändra mig. Jag köpte märkeskläder och försökte prata med dem. Det kändes som om jag sa korkade saker varenda gång jag öppnade munnen. Jag pratade inte mycket, och tillslut fick jag konstiga konstiga blickar bara jag öppnade munnen. Då var jag tyst. Sa ingenting på en hel dag. Jag tror inte att någon märkte. Jag visste massor om dem. Jag lärde mig att se på människor om de ljuger, och lärde mig känna av stämningar. Jag visste troligtvis mer om dem än vad de tillsammans visste om mig. Jag avskydde idrotten. Skämdes över min kropp. Köpte tillslut BH för att alla andra hade, och för att det såg fel ut med top på mig, som borde haft BH. Den skolan var så otroligt märkesfixerad, de i sjuan diskuterade varandras tros-märken på gympan. Björn Borg-trosor var coolast. De i min klass hade Guccui och Calvin Klein-kläder i skolan. Fast värst var inte omklädningsrummet. Värst var när man skulle para ihop sig två och två. Alla hade någon att vara med. I korridorerna var jag ett spöke. Ingen satte sig någonsin frivilligt bredvid mig. Ingen var någonsin öppet elak mot mig, de bara passerade mig, gick rakt igenom, pratade förbi och missade. Jag gick med blicken i golvet och begravde mig i skolarbete. Jag räknade knäpptyst och nitiskt kapitel efter kapitel i matteboken, och presterade utmärkt på proven, men var alltid ett poäng under den som var bäst. Jag tecknade mycket. Svarta bilder, svek, svart och död. Lik, sorg, hysteri, ångest och tårar. Skissblocket var med varje dag. Jag har fortfarande kvar det. Har minnen till varje teckning. Jag hade det i min Nalle-Phu väska. Töntigt. Jag köpte en likadan Puma-väska som alla andra. Ett desperat försök att passa in. En dag frågade jag mamma rakt ut om det var något fel på mig, om jag var förståndshandikappad och de inte hade talat om det för mig, precis som föräldrarna till han i min klass. Jag trodde verkligen att det var något fel på mig. Jag funderar fortfarande på vad jag gjorde för fel där på den skolan. Jag funderade många gånger på att vända om innan jag kom fram till skolan från busshållplatsen. Troligtvis skulle ingen märka att jag kom dit. Jag inbillade mig att ingen i skolan ens skulle märka om jag blev överkörd. Tillslut hittade jag och L varandra Två utstötta som inte passade in. Vi hade andra drömmar och intressen än de andra, men vi var inte ett dugg lika. Vi tyckte om att teckna båda två. Mer än så var det inte. Tillslut fick mamma reda på hur jag kände för skolan, och ringde min klassföreståndare. Han skulle tala med tjejerna i klassen nästa dag sa han. Jag gick inte till skolan den dagen. Jag låtsades vara sjuk, jag tror mamma förstod och lät mig vara hemma. Ingenting blev bättre, men jag hade iallafall L. Jag träffade henne på stan för ett tag sedan förresten, innan jul var det nog, vi gick på Skåres och jag bjöd henne på chokladboll och vi pratade litegrann. Hon hade hittat en ny kompis och hennes liv såg ungefär likadant ut som när jag gick där. Jag minns att hon lärde mig ett nytt ord när vi gick på stan en gång när vi fortfarande gick på samma skola, nämligen EMO. Hon berättade något om emos, och utanför Panduro i stan såg jag några svartklädda och frågade henne om dom var emo. Tydligen lite för högt, och hon talade om mig att man inte får kalla folk för emo. Skolavslutningen på den skolan var tråkig, men alla tyckte jag var fin i min pepitarutiga klänning med underkjol i tyll. Vet inte om de menade det, eller om det bara var för att de visste att jag skulle byta skola efter sommaren. Jag tror faktiskt att de menade det. Jag vill iallafall tro det. Jag blev så lättade när mamma frågade om jag ville byta skola igen till sjuan. Visst, det kändes lite som om jag svek L, men jag visste att jag kunde inte stanna där, att jag aldrig skulle orka tre år till på den skolan. Jag är så glad att jag bytte skola.

Snälla söta rara politiker som säger fina saker om att det inte är den utfrysta/mobbade som ska byta skola, tror ni verkligen att den som varit utfryst vill vara med folk som behandlat dem som luft. Skulle ni vilja vara kvar någonstans där folk inte ser er? Nä. Just det.

Blähää!

Jag hatar att vara sjuk! Det är så himla tråkigt. Dessutom är det irriterande när man inte vet vad för sjuk man är. Har haft lätt näsblod till och från i två dagar nu, och det känns som om jag har svalt taggtråd. Det gör ont att svälja och det gör ont att prata. Givetvis gör det allra ondast att sjunga, bara för att sjunga är det jag brukar göra när jag är hemma själv. det känns ungefär som om halsen blöder invändigt... fast det gör den ju troligtvis inte, tack och lov ;).
Jag är så ofantligt trött på att knarka halstabletter och vara tyst, trots att det inte ens gått ett dygn sen min hals totaldog. Tur att vi hade nån special-medicin mot halsont från Tunisien. Jäklar vilka grejer de har där nere. Fick en halsinfektion när jag var där för 4-5 år sedan, kräktes och hade 40 graders feber. Kunde i princip inte stå upp. Hotell-läkaren kom, och jag fick en spruta som innehöll gud-vet-vad, och fyra timmar senare kunde jag bada i poolen. Jag fick äta penicillin i tre dagar efteråt men kände inte av något mer av infektionen. Jag har absolut ingen aning om vad sprutan innehöll, och jag vill antagligen inte veta heller... men den hjälpte :D.

Logiskt

"Det är så logiskt, alla fattar utom du..." den raden har snurrat i mitt huvud idag. Letade upp den på yoube och lyssnade. Egentligen är den inte så himla jättebra, men just den raden har liksom fastnat.
"Jag har ingen jävla aning om vad fan jag håller på med" sitter också fast, den raden kommer också från samma låt, nämligen Logiskt med Petter ft Säkert.

Jag har ett nytt projekt, jag vill lära mig spela gitarr. Jag märkte att det faktiskt är rätt kul att kunna lite fler instrument än bara piano och ett halvtaskigt försök på mingiga ^^. Dessutom vore det kul att lära sig spela fiol, och min kompis tycker att vi skall gå till en sångpedagog (är det bra eller dåligt att hon tycker det egentligen?) och lära oss sjunga på riktigt, istället för att bara tramssjunga alternativt sjunga fina lajvvisor med ful sångröst.

Dessutom konstaterade min ena kompis idag att jag är estet. Eller ja, jag ser ut som en estet och är ungefär lika flummig... Jahao, så Maddie goes estet då? Jag bor ju nästan på Kulturskolan på torsdagar, och pysslar med teater och lajv. Så, maybe. Jag tror iofs att folk som ser mig på stan skulle kalla mig estet, men det känns ändå lite konstigt, liksom lite sådär bara: "jaha, så nu kan man sortera in mig i en annan kategori än pluggis?".

Äh, bästa att avsluta innan jag skriver något långt... Gonatt!