Den lilla människan som blev sviken

En människa kan väcka en annan människa ur hopplöshet, meningslöshet och mörker. Ibland genom fina ord, och ibland genom att låta människan växa själv. Men har man väl väckt någon, och väckt tillit, hopp förlorade drömmar till liv har man ett ansvar. Svek från en sådan person kan krossa människan tillit och vilja att tro på andra. Människan kommer att känna sig sviken, bortglömd, menlös och tafatt. Trots att gatan badar i sol och är full av andra, känns allt ändå mycket ensamt och kallt. Den svikna känner sig mycket, mycket liten och värdelös. Första gången kändes det inte riktigt som ett svek, andra gången ville den lilla människan gråta, men var ändå beredd att förlåta. Tredje gången grät den nu mycket sårade lilla människan, men var ändå fortfarande beredd att förlåta. Fjärde gången konstaterade den lilla människan bittert med tårar i ögonen, att det var inte värt att gråta över ett fjärde svek. Svikaren var inte värd det. Trots att den väckt den lilla människans drömmar och hopp till liv, var den inte längre värd den lilla människans tårar. Ett ärligt förlåt och ett slut på svepskälen hade gjort den lilla människan så glad, och beredd att förlåta. Men sakta har personen glömt för inte så länge sedan var trasig, i skärvor, pusselbitar, förträngda drömmar och hopplöshet. På grund av personens handlingar kommer den inte minnas som väckte den lilla människan till liv, utan som den som svek.